Justitieministeriet - Oikeusministeriö

HELA BROSCHYREN KAN SKRIVAS UT VIA LÄNKEN OVAN TILL HÖGER. 

Till de grundläggande mänskliga rättigheterna hör rättsskyddet, vilket innebär att var och en skall få sin sak behandlad i domstol på ett sakligt sätt utan onödigt dröjsmål. Rättsväsendets uppgift är att ge rättsskydd.

Till rättsväsendet hör

• oberoende domstolar
• ett advokatväsende och andra möjligheter att få rättshjälp och
• i brottmål ett åklagarväsende.

Utsökningsmyndigheterna och Brottspåföljdsmyndigheten svarar för verkställigheten av straff och beslut som domstolarna meddelar.

Polisen hör inte till rättsväsendet, men till dess uppgifter hör förundersökningen, som är det första skedet av den juridiska utredningen av ett brott.

Uppdaterad 8.2.2010
Justitieministeriet

Domstolarna indelas i allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar. Dessutom finns det vissa specialdomstolar.

Allmänna domstolar är tingsrätterna, hovrätterna och högsta domstolen (HD). I tingsrätterna behandlas tvistemål och brottmål. Domkretsen för en tingsrätt omfattar i allmänhet flera kommuner. Tingsrättens dom kan överklagas i hovrätten.

Hovrätterna behandlar huvudsakligen besvär över tingsrättens beslut. Hovrättens dom kan överklagas i högsta domstolen i det fall att HD beviljar besvärstillstånd.

Förvaltningsdomstolar är förvaltningsdomstolarna samt högsta förvaltningsdomstolen (HFD).

I förvaltningsdomstolarna behandlas besvär över myndigheternas beslut. Förvaltningsdomsto¬lens beslut får i allmänhet överklagas i högsta förvaltningsdomstolen, men i vissa kategorier av ärenden behövs först besvärstillstånd av HFD.

Specialdomstolar är bl.a. marknadsdomstolen, arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen. De behandlar ärenden inom sina respektive specialområden. Marknadsdomstolens beslut kan överklagas antingen hos högsta förvaltningsdomstolen eller högsta domstolen beroende pä ärendet. Arbetsdomstolens och försäkringsdomstolens beslut kan inte överklagas, med undantag av vissa olycksfallsförsäkringsärenden.

Rättegång i tingsrätten

Brottmål

Ett brottmål behandlas vanligen i tingsrätten på den ort där brottet har begåtts. Målet tas upp i tingsrätten efter det att polisen på grund av brottsanmälan eller annan misstanke om brott har gjort en förundersökning och åklagaren har beslutat att väcka åtal i saken. Till de vanligaste brotten i domstolarna hör äventyrande av trafiksäkerheten, rattfylleri, misshandel, stöld, bedrägeri och narkotikabrott.

I en rättegång i brottmål deltar svaranden, dvs. den åtalade samt allmänna åklagaren. Också målsägaren, brottsoffret, kan vara närvarande. De inblandade i rättegången kallas med en gemensam benämning parter. Vid rättegången framträder ofta också vittnen.

Åklagarens roll är mycket viktig för rättegångens förlopp. Han yrkar som statens representant på straff för den person som misstänks ha gjort sig skyldig till ett brott. Åklagaren är inte en del av domstolen, utan han (hon) agerar självständigt. Hans uppgift är att lägga fram bevisningen i brottmålet, också sådant som är till svarandens fördel. Tingsrätten antingen godkänner eller förkastar åklagarens talan.

Om åklagaren inte väcker åtal kan en målsägande också göra det själv.

Den som inkallats som vittne måste alltid infinna sig i domstolen, men ingen behöver vittna mot en nära släkting. Vittnet måste tala sanning och får inte hemlighålla sådant som han vet. Han har rätt till ersättning för att ha infunnit sig i domstolen.

Ett brottmål behandlas vanligen enligt följande schema:

Åklagaren lägger fram sina yrkanden och motiveringarna till dem. Om en målsägare är närvarande får han yttra sig efter åklagaren. Han kan framställa egna yrkanden och meddela om han instämmer med åklagaren.

Svaranden kan antingen erkänna eller förneka att han begått brottet. Han svarar också på om han är villig att betala de ersättningar som målsägaren begär.

Därefter motiverar åklagaren och målsägaren sina åsikter närmare. Svaranden ger sin egen syn på det som framförts i domstolen.

Därefter hörs vittnena och annan bevisning läggs fram. Parterna ger sin åsikt om de bevis som lagts fram vid rättegången och om hur man borde döma i saken.

Till slut överväger domstolen och ger domen. Den som konstaterats skyldig till ett brott döms i allmänhet till straff.

Ett brottmål avgörs vanligen av en domare eller av en domare och tre nämndemän beroende på ärendets natur. Nämndemännen är av kommunfullmäktige valda lekmän som i domstolen företräder olika befolkningsgruppers åsikter. Ett särskilt krävande brottmål kan avgöras i en tredomarsammansättning.

Ett enkelt brottmål kan avgöras i tingsrätten på basis av ett skriftligt förfarande utan huvudförhandling. En förutsättning är att den åtalade erkänner brottet och samtycker till att målet avgörs i skriftligt förfarande. Också det eventuella brottsoffret måste ge sitt samtycke till skriftligt förfarande.

Ärendet kan även gå till förlikning, särskilt om gärningsmannen är en ung person. Initiativet till förlikning kan tas av gärningsmannen, offret, åklagaren, polisen eller socialmyndigheten. Förlikningsmännen är särskilt utbildade för uppgiften. Trots förlikningen kan målet behandlas i en domstol.

Tvistemål

Ett tvistemål i tingsrätten kan gälla till exempel obetalda skulder, köp, avtalstolkning eller arv.

Parter i en rättegång i tvistemål är käranden, som har fört saken till domstol, och svaranden, mot vilken yrkandet riktas.

Ärendet tas upp när käranden till tingsrättens kansli lämnar in en skriftlig stämningsansökan. I den skall bland annat förklaras vad som yrkas och varför. Tingsrätten ser till att svaranden blir instämd till domstolen, antingen per post eller via stämningsmannen.

Tingsrätten ber först svaranden om ett skriftligt svar på stämningsansökan. De flesta tvister avgörs redan här i samband med den skriftliga förberedelsen.

Om så inte sker, fortsätter behandlingen under domarens ledning vid muntlig förberedelse. Där utreds vad de tvistande egentligen är oeniga om. Senast i detta skede måste parterna i allmänhet lägga fram alla sina krav och motiveringarna till dem tillsammans med de bevis som de ämnar lägga fram till stöd för sina krav. Domaren utreder också om det finns någon möjlighet att enas i saken.

Om ingen lösning kan nås vid förberedelsen, ordnas en huvudförhandling, där vittnena och i allmänhet också parterna hörs personligen.

I ett tvistemål döms ingen till straff, utan tingsrätten avgör vad som är rätt enligt lag.

Beslutet fattas vanligen av en domare, men i omfattande tvistemål kan domstolen ha en samman¬sättning med tre domare.

Ansökningsärenden

Tingsrätten behandlar också ett stort antal ansökningsärenden. Hit hör till exempel skilsmässor och ostridiga ärenden som gäller vårdnaden om barn.

Rättegång i förvaltningsdomstolen

Myndighetsbeslut kan i allmänhet överklagas i förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolarna behandlar skatteärenden, kommunalärenden, byggnads- och miljöärenden, social- och hälsovårdsärenden samt andra förvaltningsärenden. Bland annat i skatteärenden och kommunalärenden måste man dock först ansöka om rättelse av t.ex. en nämnd eller ett högre organ. Först ett beslut på ett rättelseyrkande kan överklagas i förvaltningsdomstolen.

Ärendet tas upp i förvaltningsdomstolen när ändringssökanden skickar in en besvärsskrift. Därefter skaffar förvaltningsdomstolen ett utlåtande av den myndighet som fattat beslutet. Ändringssökanden hörs med anledning av utlåtandena och eventuella andra utredningar.

Förvaltningsdomstolen avgör de flesta besvären på basis av handlingarna i ärendet. Man kan också ordna muntlig förhandling, om ändringssökanden det begär och ärendet kan bli bättre belyst vid muntlig förhandling.

Vid muntlig behandling lägger ändringssökanden först fram sina yrkanden och grunden för dem. Därefter får en företrädare för den beslutande myndigheten lägga fram sin åsikt. Vid behandlingen kan man precisera de yrkanden och motiveringar som lagts fram i skrivelserna. Vid den muntliga behandlingen hörs ofta även vittnen och sakkunniga.

Beslutet i förvaltningsdomstolen fattas vanligen av tre domare utgående från föredragandens förslag. Vissa rättsligt enklare mål kan avgöras av en mindre sammansättning. I mentalvårdsärenden och barnskyddsärenden deltar förutom de lagfarna ledamöterna också en sakkunnigledamot. I avgöranden i miljövårds- och vattenärenden deltar fyra domare, av vilka en är till exempel sakkunnig i naturhushållning.

Den som är part i en rättegång har ofta ett lagfaret rättegångsbiträde även om lagen inte kräver det. Biträdet är vanligen advokat, offentligt rättsbiträde eller någon annan jurist.

Om någon misstänks för ett allvarligt brott, får han en försvarare som betalas med statens pengar. Offret för ett sexualbrott, familjevåld eller något annat våldsbrott kan få ett biträde och en stödperson som betalas med statens medel.

Parterna bekostar själva sina juridiska biträden, om de inte har beviljats rättshjälp eller ett med statsmedel betalat biträde. Största delen av kostnaderna utgörs av rättegångsbiträde¬nas arvoden och ersättningarna till vittnena.

Om parten vinner målet ersätts hans kostnader vanligen av motparten. Men om han förlorar målet blir han i allmänhet skyldig att ersätta den vinnande partens rättegångskostnader. En förutsättning för att kostnaderna i förvaltningsdomstolen skall ersättas är dock att det vore oskäligt om den som vunnit målet blev tvungen att betala kostnaderna själv.

För behandlingen i domstolen uppbärs dessutom rättegångsavgifter som vanligen betalas av den som väckt målet. Vissa beslut i förvaltningsdomstolen är avgiftsfria och även för andra beslut uppbärs avgift bara om besvären förkastas.

Rättsregistercentralen och utsökningsmyndigheterna har hand om verkställigheten av bötesstraff. Om den dömda inte frivilligt betalar böter, ersättningar eller andra belopp kan utmätningsmannen mäta ut en del av den dömdas lön, pension eller egendom för att få in betalningen. Om böterna inte kan drivas in kan domstolen under vissa förutsättningar omvandla dem till fängelse.

Fängelsestraff verkställs av Brottspåföljdsmyndigheten. I stället för fängelse kan domstolen döma ut samhällstjänst, dvs. oavlönat arbete som utförs under övervakning. För brott som begåtts av någon som är under 18 år kan ungdomsstraff dömas ut. Ungdomsstraff innefattar sammanträffanden med övervakaren, uppgifter som den dömde fullföljer under övervakning och orientering i arbetslivet. Samhällstjänst, ungdomsstraff och övervakning i anslutning till villkorligt fängelse och villkorlig frihet är samhällspåföljder. Brottspåföljdsmyndigheten svarar också för verkställigheten av samhällspåföljder.