I detta avsnitt presenteras lagstiftningen och de internationella avtalen om utlämning för brott.

Utlämning mellan Europarådets medlemsstater
Utlämning inom Europeiska unionen
Lagstiftning
Multilaterala avtal
Bilaterala avtal 

Nedan uppräknade författningar finns i Statens författningsdata, adress www.finlex.fi/sv.

Allmänt

Utlämning för brott innebär att en person som i en annan stat är misstänkt eller dömd för ett brott överförs till den staten för rättegång eller verkställighet av straff.

Staternas utlämningsförfaranden och villkor för utlämning varierar något beroende på hur utlämningarna har organiserats i olika regioner. Regionala utlämningsavtal, som utgör grund för avtalsparternas utlämningsplikt, har ingåtts mellan de nordiska länderna, mellan EU:s medlemsstater och mellan Europarådets medlemsstater.

De nationella bestämmelserna om utlämning från Finland ingår i lagen om utlämning för brott (456/1970), St 404). Lagen innehåller endast ett fåtal bestämmelser om utlämning till Finland. Främmande staters utlämningsskyldighet och de former och förfaranden som skall iakttas vid utlämningen bestäms i enlighet med internationella avtal och lagstiftningen i respektive stat.

En person som är misstänkt eller dömd för ett brott kan utlämnas från Finland till en främmande stat med stöd av finländsk lagstiftning utan att någon folkrättslig förpliktelse föreligger. Utlämningen skall dock då underkastas prövning.

Lagstiftning och avtal

På utlämning inom de nordiska länderna tillämpas en enhetlig nordisk lagstiftning. I Finland ingår bestämmelserna om utlämning i lagen om utlämning för brott de nordiska länderna emellan (270/ St 402).

Mellan Europarådets medlemsstater tillämpas den europeiska konventionen om utlämning (FördrS 32/1971, St 404a).

År 2002 antog Europeiska unionens råd för rättsliga och inrikes frågor ett rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (StEU 301). Rambeslutet ålägger medlemsstaterna att harmonisera sin lagstiftning på minst den nivå som fastställs i rambeslutet. Samtliga medlemsstater har sedan dess genomfört de lagstiftningsåtgärder som rambeslutet förutsätter. I Finland trädde lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (1286/2003, St 403) i kraft den 1 januari 2004.

Rambeslutet ersätter de tidigare utlämningsförfaranden som tillämpats inom Europeiska unionen, och utlämningar mellan medlemsstaterna sker i enlighet med enhetliga nationella bestämmelser.

I Finland är justitieministeriet den centralmyndighet som de internationella konventionerna kräver. När det gäller utlämning mellan de nordiska länderna är inrikesministeriet centralmyndighet. I utlämningsförfarandet deltar även centralkriminalpolisen, högsta domstolen, tingsrätterna och åklagarna.

Huvudsakligt innehåll

Vissa minimivillkor måste uppfyllas för att utlämning skall kunna ske. Sådana villkor kan t.ex. gälla omständigheter i anslutning till brottets grovhet eller längden på det straff som dömts ut eller dubbel straffbarhet.

Kravet på dubbel straffbarhet innebär att gärningen skall vara straffbar i vardera staten. I allmänhet krävs dessutom att det strängaste straffet för gärningen är minst ett års fängelse i vardera staten. När utlämning begärs för verkställighet av ett fängelsestraff skall straffet som dömts ut vara minst fyra månader fängelse och gärningen vara straffbar också enligt lagen i den anmodade staten.

Hindren för utlämning gäller främst utlämning av egna medborgare, politiska brott och humanitära skäl. Finland utlämnar egna medborgare endast på vissa villkor till Europeiska unionens medlemsstater och i begränsad utsträckning till de nordiska länderna.

När någon som är misstänkt eller dömd för ett brott utlämnas, överlämnas han eller hon till den stat som har begärt utlämning. Innehållet i utlämningsbeslutet är bindande för myndigheterna i den staten. En utlämnad får åtalas, straffas och berövas sin frihet endast för de gärningar för vilka han eller hon har utlämnats. Den vedertagna benämningen på ett sådant skydd är specialitetsprincipen (rule of speciality). Folkrättsligt sett inskränker utlämning sålunda staternas rätt att självständigt sköta rättskipningen på sitt eget territorium, dvs. deras självbestämmanderätt.

Om en stat t.ex. önskar åtala en utlämnad person för andra gärningar än de som anges i utlämningsbeslutet, måste den särskilt anhålla om den utlämnande statens samtycke till det.

Medlemsstaterna i Europeiska unionen har kraftigt kringskurit detta skydd för utlämnade personer. Helt utan betydelse är det dock inte.

Uppdaterad 2.3.2006