I detta avsnitt presenteras lagstiftningen och de internationella avtalen om inbördes rättshjälp i brottmål.

Lagstiftning
Multilaterala avtal
Bilaterala avtal

Författningarna som nämns i texten finner du i Statens författningsdata på adressen www.finlex.fi.

Tillämpningsområde

De viktigaste formerna av inbördes rättshjälp är överlämnande av bevis för brottsundersökningar och rättegångar i en annan stat och delgivning av rättegångshandlingar. Utlämning för brott, överföring av dömda personer och verkställighet av påföljder räknas av tradition inte in i inbördes rättshjälp.

De finländska myndigheterna ger rättslig hjälp åt myndigheterna i en främmande stat i enlighet med vad som bestäms i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994, Pr 705) eller vad som särskilt avtalats. I lagen ingår endast ett fåtal bestämmelser om framställning av en begäran om rättshjälp till en främmande stat. I fråga om en främmande stats skyldighet att lämna rättshjälp och formerna och förfarandena som skall iakttas när så sker gäller internationella avtal och den främmande statens lag.

Fördrag

De viktigaste multilaterala fördragen är Europarådets konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (FördrS 30/1981, Pr 708), Schengenavtalet av 1990 (FördrS 23/2001, StEU 501) samt konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (FördrS 57/2004, PrEU 109) och det därtill hörande tilläggsprotokollet av 2001 (PrEU 109).

Europarådets konvention om inbördes rättshjälp i brottmål kallas allmänt 1959 års konvention och konventionen om ömsesidig rättslig hjälp mellan Europeiska unionens medlemsstater MLA 2000-konventionen.

MLA 2000-konventionen trädde internationellt i kraft 23.8.2005. Vissa av dess bestämmelser (bl.a. om delgivning och bevisupptagning) tillämpas också mellan medlemsstaterna och Norge och Island.

År 2003 undertecknades ett avtal om inbördes rättshjälp i straffrättsliga ärenden och utlämning för brott mellan Europeiska unionen och Amerikas Förenta Stater. Avtalet förutsätter att medlemsstaterna och Förenta staterna lyfter sina bilaterala avtal eller arrangemang till den nivå som fastställs i EU–USA-avtalet i syfte att underlätta det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna och Förenta staterna.

Ett protokoll som kompletterar överenskommelsen om utlämning mellan Finland och Förenta staterna samt en överenskommelse om vissa aspekter angående ömsesidig rättslig hjälp i brottmål undertecknades 16.12.2004.

Det statsinterna ikraftsättandet av protokollet och överenskommelsen pågår i Finland.

Huvudsakligt innehåll

Inbördes rättshjälp omfattar både enligt rättshjälpslagen och den europeiska konventionen bl.a.:

• delgivning av rättegångshandlingar,
• hörande av vittnen, sakkunniga och parter, inhämtande av handlingar och andra bevis och utredningar för behandlingen av brottmål, vid behov med användande av tvångsmedel,
• åtgärder för att väcka åtal,
• utlämnande av uppgifter ur straffregistret för behandling av brottmål, och
• annan rättshjälp som behövs för att behandla brottmål.

I Finland är justitieministeriet den centralmyndighet som avses i 1959 års konvention. En begäran om rättshjälp riktad till en finländsk myndighet kan också lämnas direkt till den myndighet – t.ex. en domstol eller åklagare – som är behörig att uppfylla begäran, t.ex. polisen, domstolen eller åklagaren. Centralkriminalpolisen har en betydande roll i den inbördes rättshjälpen.

En rättshjälpsbegäran till utlandet skickas med iakttagande av den mottagande statens system eller tillämpliga avtal. Enligt 1959 års konvention skickas både framställningar om delgivning och framställningar om bevisupptagning till centralmyndigheten (vanligtvis justitieministeriet) i den främmande staten, som skickar dem vidare i enlighet med sin nationella lagstiftning för att verkställas av den myndighet som är behörig i saken.

I och med att MLA 2000-konventionen trädde i kraft blev det regel att delgivningen skedde per post och rättshjälpen sköttes genom direkta kontakter. Avvikelser från detta kan endast göras i begränsad utsträckning. Schengenavtalets ovannämnda bestämmelser om delgivning och bevisupptagning upphävdes genom de mera förpliktande bestämmelserna i MLA 2000-konventionen, som började tillämpas då MLA 2000 trädde internationellt i kraft.

Inom rättshjälpssamarbetet mellan de nordiska länderna tillämpas av tradition direkta kontakter.

Övergången till direkta kontakter förutsätter att myndigheterna vet vart framställningarna om rättshjälp skall skickas. I detta syfte har Europeiska rättsliga nätverket utarbetat en juridisk atlas med vars hjälp den behöriga myndigheten kan lokaliseras (www.ejn-crimjust.europa.eu/).

Ömsesidigt erkännande

Europeiska rådet, som sammanträdde i Tammerfors 1999, förutsatte att ett ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut skulle göras till hörnsten i det rättsliga samarbetet inom Europeiska unionen och ersätta den traditionella internationella rättshjälpen.

I det traditionella systemet skickar en stat som behöver rättshjälp en begäran om rättshjälp, t.ex. en begäran om beslag, till en annan stat, varefter den mottagande staten beslutar om begäran, dvs. fattar beslut om beslaget. I systemet med ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut fattar den myndighet som behöver rättshjälp beslut om beslag och skickar det för verkställighet till den rättsliga myndigheten i en annan medlemsstat. Beslutet verkställs på samma sätt som motsvarande nationella beslut.

Det första instrument som i fråga om rättshjälp bygger på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut är det rambeslut som Europeiska unionens råd för rättsliga och inrikes ärenden antog den 22 juli 2003 om frysning av egendom eller bevismaterial.

Bestämmelserna i rambeslutet sattes nationellt i kraft den 2 augusti 2005 genom lagen om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (RP 56/2005 rd; RSv 84/2005 rd.).

Uppdaterad 2.3.2006