Frågor och svar om språklagen.

• Varför behövs det en språklag?
• Vad står det egentligen i språklagen – kort sagt?
• Och lite mer exakt – när har jag rätt att få service på finska eller svenska?
• Betyder tvåspråkigt att alla anställda skall kunna finska och svenska?
• Varför gäller språklagen bara finska och svenska?
• Varför tas inte samiskan upp i språklagen?
• Det talas också andra språk än finska och svenska i Finland. Vilken ställning har de?
• Vilka myndigheter berörs av språklagen?
• Gäller språklagen också Åland?
• Innebär språklagen skyldigheter också för enskilda?
• Vad betyder det då språklagen säger att myndigheterna självmant skall se till att de språkliga rättigheterna tillgodoses i praktiken?
• När är myndigheterna skyldiga att informera på finska och svenska?
• Var finns det bestämmelser om tjänstemännens språkkunskaper?

Varför behövs det en språklag?

Språklagen behövs för att både de finsk- och de svenskspråkiga skall kunna leva ett fullödigt liv på sitt eget språk. Lagen bestämmer vilka språkliga rättigheter de har i sina kontakter med myndigheterna. Språklagen gäller inte umgänget mellan enskilda, alltså inte t.ex. butiksbesök.

Vad står det egentligen i språklagen – kort sagt?

I ett nötskal: I tvåspråkiga regioner skall myndigheterna använda finska och svenska i sin verksamhet. Detsamma gäller tvåspråkiga myndigheter i enspråkiga regioner. En finsk- eller svenskspråkig har rätt att använda sitt eget språk oberoende av om han eller hon också behärskar det andra språket.

Och lite mer exakt – när har jag rätt att få service på finska eller svenska?

Rätten till service på finska eller svenska beror på språket i den region där du befinner dig. Kommunen är grundenheten i språklagen. I en enspråkig kommun sker verksamheten på ett språk, i en tvåspråkig kommun på två språk. De statliga centralförvaltningsmyndigheterna är alltid tvåspråkiga. Däremot är deras regional- och lokalförvaltningsenheter enspråkiga, om deras ämbetsdistrikt enbart omfattar kommuner med samma språk.

Enligt språklagen har var och en rätt att använda finska eller svenska i sina kontakter med statliga myndigheter och myndigheter i en tvåspråkig kommun. Enspråkiga statliga myndigheter får vid behov anlita tolk eller översättningshjälp. Rätten att använda finska eller svenska förutsätter inte något pågående ärende, utan samma rätt gäller också då någon ber om råd eller utredning i allmänhet.

En enspråkig kommun ger i allmänhet service enbart på kommunens språk. I vissa ärenden som gäller de grundläggande fri- och rättigheterna har den berörda parten rätt att använda sitt eget språk oberoende av kommunens språk. Vid behov kan tolk anlitas. Bestämmelser om språkliga rättigheter finns också i speciallagstiftningen, t.ex. lagstiftningen om sjuk- och hälsovård.

Då någon är part i ett ärende som handläggs av en statlig myndighet eller en myndighet i en tvåspråkig kommun eller då någon t.ex. uppträder som vittne i en domstol får han eller hon alltid använda finska eller svenska, oberoende av på vilket språk myndigheten eller domstolen handlägger ärendet. Detta gäller alltså finskspråkiga i Närpes i lika hög grad som svenskspråkiga i Rovaniemi.

Myndigheten skall ordna med tolkning. Ett undantag i detta hänseende utgörs av tvistemål som behandlas i domstol (t.ex. tvister om köp, avtalstolkning eller arv), där den part som vill ha tolkning svarar för att sådan ordnas.

Betyder tvåspråkigt att alla anställda skall kunna finska och svenska?

Verksamhet på två språk betyder inte att alla anställda skall behärska båda språken, utan att de uppgifter där språkkunskaper faktiskt behövs skall handhas av språkkunnig personal. Myndigheterna skall lägga upp sin verksamhet så att det alltid finns någon till hands som kan det andra språket.

På verksamhetsställen med kundbetjäning skall myndigheterna se till att kunderna får service på sitt eget språk utan att behöva kräva eller särskilt motivera det. Kunderna skall kunna hänvisas till en tjänsteman som behärskar deras språk. På servicestället skall klart anges på vilka språk service ges. Om olika luckor ger service på olika språk skall detta anges tydligt.

Varför gäller språklagen bara finska och svenska?

Enligt grundlagen är finska och svenska våra nationalspråk. Begreppet nationalspråk i grundlagen kan jämställas med begreppet “officiellt språk”, som används i många andra länder. Ett sådant språk är det eller de språk som i regel används i kontakter med myndigheterna. Nationalspråken har härigenom en starkare ställning hos myndigheterna än andra språk. Deras ställning är också starkare i andra officiella sammanhang, såsom i undervisningen och i annan kulturell verksamhet. Detta hindrar inte att bestämmelser om andra språk ingår i lagstiftningen.

Varför gäller språklagen inte samiskan?

Enligt grundlagen har samerna som urfolk rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Inom sitt hembygdsområde har samerna självstyre i frågor som gäller deras språk och kultur i enlighet med vad som bestäms i lag. Detta självstyre genomförs av sametinget. Bestämmelser om samernas rätt att använda samiska hos myndigheterna ingår i en särskild lag.

I Finland talas det också andra språk än finska och svenska. Vilken ställning har de?

Finska och svenska har en särställning som nationalspråk i grundlagen. Också samernas, romernas och de teckenspråkigas språkliga och kulturella rättigheter nämns i grundlagen. Om dem utfärdas dock särskilda bestämmelser. Bestämmelser om rätten att använda främmande språk, t.ex. engelska, och få hjälp av en tolk ingår bl.a. i den nya förvaltningslagen och i lagarna om rättegång, socialvård och sjukvård.

Myndigheterna är i allmänhet inte skyldiga att kunna främmande språk, utan de kan anlita tolkar och översättare. Rättigheterna för dem som talar främmande språk är mer begränsade än för de finsk- och svenskspråkiga såtillvida att den som inte kan finska eller svenska inte kan förutsätta att myndigheterna skall använda hans eller hennes modersmål.

Myndigheterna kan dock använda ett språk som kunden begriper. Om det t.ex. är fråga om någon som talar arabiska, kan myndigheterna, om det behövs, använda engelska, förutsatt att både personen i fråga och myndigheterna behärskar språket tillräckligt väl.

Språklagen förpliktar statsrådet att varje valperiod lämna riksdagen en berättelse om hur de språkliga rättigheterna tillgodoses. Berättelsen tar inte bara upp finska och svenska utan också samiska, romani och teckenspråk och vid behov även andra språk som används i Finland.

Vilka myndigheter berörs av språklagen?

Språklagen tillämpas på statliga och kommunala myndigheter, myndigheterna i samkommuner, självständiga offentligrättsliga inrättningar (som Folkpensionsanstalten), riksdagen ämbetsverk (som justitieombudsmannens kansli) och republikens presidents kansli. Lagen gäller vidare statens affärsverk, statliga och kommunala bolag samt enskilda då de sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Med myndigheter avses i språklagen även domstolar.

Språklagen gäller inte Åland, som är enspråkigt svenskt. Lagen tillämpas inte heller på universiteten eller kyrkan, som har egna lagar.

Gäller lagen också Åland?

Språklagen gäller inte Åland. I självstyrelselagen för landskapet finns övergripande bestämmelser både om svenskan och om de finskspråkigas rättigheter. Enligt dem har finska medborgare rätt att i egen sak använda finska i domstolar och hos statliga myndigheter. Tolk används när det behövs.

Innebär språklagen förpliktelser också för enskilda?

Språklagen medför förpliktelser för enskilda – bolag och organisationer – endast då de sköter offentliga förvaltningsuppgifter, dvs. tillhandahåller service på uppdrag av någon myndighet. När andra än myndigheter uppdras att sköta sådana uppgifter skall myndigheterna försäkra sig om att den servicenivå som språklagen förutsätter upprätthålls. Tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna får alltså inte vara beroende av hur verksamheten har organiserats.

Grundlagens bestämmelser om diskriminering, som bl.a. förbjuder diskriminering på grund av språk, gäller dock också enskilda.

Vad betyder det då språklagen säger att myndigheterna självmant skall se till att de språkliga rättigheterna tillgodoses i praktiken?

Det kan betyda olika saker beroende på vilket slags verksamhet det är fråga om. Språklagen anger målet, inte hur myndigheterna skall gå till väga. Myndigheterna skall själva fundera ut hur de skall uppfylla kravet i sin praktiska verksamhet, t.ex. till vem frågor som ställs på svenska skall hänvisas. Om service ges på flera olika ställen skall kunderna tydligt hänvisas till den lucka där de får service på sitt eget språk.

Eget initiativ eller framförhållning kan även innebära att arbetspassen och arbetsfördelningen planeras så att det alltid finns sådana till hands som kan båda språken. Eller också kan det innebära att domaren i en enspråkig domstol skall fråga parterna eller vittnena om de vill ha tolk.

När är myndigheterna skyldiga att informera på finska och svenska?

Enligt språklagen skall såväl kommunala som statliga myndigheter använda både finska och svenska i sin information till allmänheten. Båda språkgruppernas informationsbehov skall alltid beaktas.

Informationen behöver dock inte nödvändigtvis vara lika omfattande på båda språken. Den kan t.ex. vara mera kortfattad på det ena språket, t.ex. ges i en kortare broschyr på det ena språket, eller ges i en annan form, t.ex. i en annan slags broschyr. Informationen måste dock under alla omständigheter ange vad saken gäller och hur den som kan lämna närmare upplysningar kan kontaktas.

Exempelvis uppgifter och anvisningar om hur ett ärende kan väckas eller en förmån sökas skall ges på båda språken. Likaså skall kontaktinformation för myndigheterna och annan grundläggande information om myndigheternas verksamhet samt olika slag av meddelanden och kungörelser finnas på båda språken.

I exceptionella situationer svarar vart och ett ministerium för att information som är väsentlig för individens liv, hälsa och säkerhet samt egendom och miljön ges på finska och svenska i hela landet oberoende av kommunens språk.

Var finns det bestämmelser om tjänstemännens språkkunskaper?

Bestämmelser om tjänstemännens språkkunskaper finns i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003). Lagen gäller statsanställda, kommunalt anställda och personal i arbetsavtalsförhållande.

I denna s.k. språkkunskapslag sägs att en myndighet som anställer personal skall se till de faktiska språkkunskaper som krävs för arbetsuppgifterna. Språkkraven skall anges i anställningsannonsen. Myndigheterna skall kontrollera de sökandes språkkunskaper med hjälp av de språkintyg de visar upp och dessutom genom anställningsintervjuer försäkra sig om att språkkunskaperna faktiskt är tillräckliga. Myndigheterna skall även se till att personalens språkkunskaper upprätthålls bl.a. genom utbildning.

För statliga tjänster med högskoleexamen som behörighetsvillkor krävs hos en tvåspråkig myndighet utmärkta muntliga och skriftliga kunskaper i majoritetens språk och nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i minoritetens språk. Hos en enspråkig myndighet krävs utmärkta muntliga och skriftliga kunskaper i myndighetens språk och nöjaktig förmåga att förstå minoritetens språk.

I specialbestämmelser inom de olika förvaltningsområdena kan avvikelser från dessa språkkrav, kraven på kunskaper i andra språk än finska och svenska samt kraven på kunskaper i finska och svenska hos den övriga personalen fastställas.

Inom den kommunala sektorn kan krav på språkkunskaper ställas i enlighet med kommunallagen. De anges ofta i kommunens tjänstereglemente. Offentligrättsliga inrättningar kan själva bestämma vilka krav de ställer på språkkunskaper hos personalen.

Om bedömningen av kunskaper i finska och svenska inom statsförvaltningen bestäms i statsrådets förordning om saken (481/2003). Förordningen trädde i kraft den 1 januari 2004. I förordningen ingår bl.a. bestämmelser om hur språkkunskaper visas i samband med studier eller genom examina.

De statliga språkexamina är:

1. Förmåga att använda finska eller svenska i tal,

2. Förmåga att använda finska eller svenska i skrift och

3. Förmåga att förstå finska eller svenska.

Examina kan avläggas tillsammans eller var för sig.

För godkänd examen ges vitsorden utmärkt, god eller nöjaktig. Nivåerna är alltså:

1. Utmärkt förmåga att i tal och/eller skrift använda och/eller förstå finska eller svenska,

2. God förmåga att i tal och/eller skrift använda och/eller förstå finska eller svenska,

3. Nöjaktig förmåga att i tal och/eller skrift använda och/eller förstå finska eller svenska.

I förordningen ingår vidare bestämmelser om hur allmänna språkexamina skall jämställas med språkexamina för statsförvaltningen och hur vitsord för språkprov i en högskoleexamen och studentexamen beaktas.

Språkintyg som utfärdats innan den nya förordningen träder i kraft gäller också i fortsättningen. I övergångsbestämmelserna i förordningen anges hur gamla examina och vitsord motsvarar de nya examina.

Språkkunskapslagen och förordningen om bedömning av kunskaper i finska och svenska finns på Internet på adressen http://www.finlex.fi/svenska/index.html. Ytterligare upplysningar om de statliga språkexamina ges av utbildningsstyrelsen.

Uppdaterad 24.8.2009