Språklagen är en allmän lag som tillämpas på alla som omfattas av dess tillämpningsområde, om inte något annat föreskrivs särskilt. Språklagen tillämpas på myndigheter samt på enskilda, affärsverk och bolag där staten eller en eller flera kommuner är majoritetsägare som sköter offentliga uppdrag (mer om tillämpningsområdet i 3, 24 och 25 § i språklagen).

När en offentlig förvaltnings- eller serviceuppgift med stöd av lag hör till en enskild, tillämpas språklagens bestämmelser även på den enskildes verksamhet. Om en enskild serviceproducent på uppdrag av en myndighet tillhandahåller offentliga tjänster, ska myndigheten försäkra sig om att den enskilde tillhandahåller tjänster enligt samma villkor som myndigheten själv.

Enligt språklagen ska följande rättigheter tryggas i den föreslagna lagen:

Ur individers och juridiska personers synvinkel

• Var och en har rätt till rättvis rättegång och god förvaltning oberoende av språket utan att han eller hon särskilt behöver begära det (2 § 2 mom. i språklagen)
  
  Exempel: i praktiska kundtjänstsituationer ska statliga och tvåspråkiga kommunala myndigheter vid behov fråga vilketdera språket kunden vill använda och ge information om sin verksamhet på båda språken. Sådana lösningar, där rätten för den ena språkgruppen att få service på sitt eget språk tryggas automatiskt, men den andra språkgruppen måste själv begära att få service på sitt eget språk, motsvarar inte språklagens målsättningar.
  
  
• I kontakter med statliga myndigheter och tvåspråkiga kommunala myndigheter har var och en rätt att använda finska eller svenska (10 § i språklagen). Var och en har samma rätt även när det gäller kontakter med enspråkiga statliga myndigheter, men myndigheten kan anlita tolknings- eller översättningstjänster för att tillgodose de språkliga rättigheterna. Utgångspunkten är att enspråkiga kommunala myndigheter använder kommunens språk. Rätten enligt 10 § i språklagen är oberoende av handläggningsspråket, som bestäms enligt 12-17 § i språklagen. Detta betyder att var och en har rätt att använda finska eller svenska, även om ärendet handläggs på det andra språket. Detta gäller finska eller svenska enligt personens val, inte enbart personens eget språk. Att personen kan det andra språket får inte ha en negativ inverkan på tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna.
  
  Exempel: att en tjänsteman behärskar det andra språket bättre ger inte honom eller henne rätt att begära kunden att byta språk.
  
  Samma gäller i tillämpliga delar juridiska personer (11 § i språklagen). Till exempel en privatföretagare har rätt att använda sitt eget språk i sina kontakter med en myndighet eller en domstol.

Ur myndigheternas synvinkel

• Grundenheten för den språkliga indelningen utgörs av en kommun och den är antingen en- eller tvåspråkig (5 § i språklagen).
  
  Exempel: i en enspråkig kommun sköts myndighetsverksamheten och tillhandahålls tjänsterna på kommunens språk. I tvåspråkiga kommuner använder myndigheterna både finska och svenska oberoende av språkförhållandena i kommunen.
  
  Uppgifter om kommunernas språkliga status (en- och tvåspråkiga kommuner och deras språkförhållanden) finns på Finlands Kommunförbunds webbplats.
  
  
• Myndigheterna är en- eller tvåspråkiga beroende på språket i kommunerna inom myndighetens ämbetsdistrikt. En statlig myndighet är enspråkig, om dess ämbetsdistrikt omfattar enspråkiga kommuner och tvåspråkig, om dess ämbetsdistrikt omfattar tvåspråkiga kommuner eller både finsk- och svenskspråkiga kommuner (6 § i språklagen).
  
  Exempel: myndighetens språkliga status påverkar
  - myndighetens arbetsspråk (26 § i språklagen)
  - myndighetens språkliga skyldigheter att betjäna sina kunder på finska eller svenska eller på båda språken
  - behörighetsvillkoren som gäller tjänstemännens språkkunskaper
  - språket som används i skriftväxlingen mellan myndigheterna (27 § i språklagen)
  
  
• Myndigheterna ska i sin verksamhet självmant se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken (23 § i språklagen)
  
  Exempel: statliga myndigheter och tvåspråkiga kommunala myndigheter uppmanar kunderna att använda sitt eget språk oberoende av myndighetens majoritetsspråk och ser till att både finsk- och svenskspråkigt material, broschyrer och blanketter finns lika lätt tillgängligt.
  
  
• Myndigheterna ska i sin verksamhet främja användningen av båda nationalspråken (35 § 3 mom. i språklagen)
  
  Exempel: när den finsk- och svenskspråkiga texten placeras i en och samma publikation, leder detta till att språken lever sida vid sida och var och en kan läsa texten på båda språken.

I förslag som gäller de språkliga rättigheterna är det skäl att höra minst följande instanser:

• Justitieministeriet, ansvarsområdet för språkärenden (förhållandet mellan språklagstiftningen och annan lagstiftning)
• Delegationen för språkärenden, c/o justitieministeriet (omfattande språkpolitiska frågor)
• Svenska Finlands folkting (Folktinget)
• Finlands Kommunförbund, svenska sekretariatet

Ytterligare upplysningar
Ansvarsområdet för språkärenden, justitieministeriet
Regeringsrådet Paulina Tallroth,
Överinspektör Maj Krogell-Haimi
Överinspektör Laura Määttänen
tfn (09) 160 03
e-post: fornamn.efternamn@om.fi