Sammandrag av kapitel fyra i Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009.

Av statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen år 2009 framgår det att tvåspråkiga kommuner där svenska är majoritetens språk bättre förverkligar de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården än kommuner med finska som majoritetens språk (Stakes rapporter 4/2008). Lokala och regionala förhållanden spelar dock en stor roll. Bland annat i kommuner i Österbotten där finska är majoritetens språk, och även i små kommuner där den svenskspråkiga minoritetens andel är rätt stor, fungerar servicen relativt bra på båda språken. Däremot är det ibland omöjligt att få social- och hälsovårdstjänster på svenska särskilt i stora kommuner i södra Finland där finska är majoritetens språk. Det här gäller särskilt huvudstadsregionen.

Inom social- och hälsovården tycks det inte finnas praxis om hur klientens språk utreds. Det språk på vilket samtalet inleds avgör vanligtvis språkvalet, även om personalen på förhand kan kontrollera klientens språk i exempelvis befolkningsregistret eller fråga klienten på vilket språk han eller hon vill bli tilltalad. Blanketter och vårdanvisningar finns inte heller alltid på svenska, och centralförvaltningen inom social- och hälsovården publicerar inte heller allt material på båda språken. Fast beslut inom social- och hälsovården vanligtvis skrivs på patientens språk råder det emellertid oklarhet om patientens rätt att få andra handlingar på eget språk, bland annat utdrag ur patientjournalen.

Statsrådet konstaterade redan i den första berättelsen om tillämpningen av språklagstiftningen år 2006 att myndigheternas uppfattning om personalens språkkunskaper och de faktiska språkkunskaperna var i obalans inom social- och hälsovården. Situationen är fortfarande år 2009 otillfredsställande. Kontrollen och säkerställandet av personalens språkkunskaper tycks fortfarande vara slumpmässiga. Många tvåspråkiga kommuner fäster inte uppmärksamhet vid språkkunskaper vid anställning för att de tar för givet att sökandena kan både finska och svenska. Följaktligen tar man också ofta för givet att ledning och personal känner till de tvåspråkiga myndigheternas skyldighet att ge service på båda språken. Utbildning om myndigheternas språkliga skyldigheter anses ofta vara onödig. Däremot har många kommuner, varav flera med finskspråkig majoritet, under de senaste åren ordnat språkkurser och betalat språktillägg åt personalen.

Tillgången till social- och hälsovårdstjänster varierar stort mellan kommunerna. Till följd av föga efterfrågan har särskilt många av de små tvåspråkiga kommunerna avstått från att själva ordna vissa specialtjänster på båda språken. Kommunerna strävar visserligen efter att skaffa tjänsterna vid behov men det händer att kommunen överhuvudtaget inte kan ordna vissa social- och hälsovårdstjänster, bland annat terapitjänster, på klientens språk. Flera tvåspråkiga kommuner, särskilt kommuner med en liten svenskspråkig minoritet, uppger att social- och hälsovårdstjänster inte upprätthålls på svenska, men att tjänsterna ordnas om någon ber om dem.

Enligt rapporten från Institutet för hälsa och välfärd har få tvåspråkiga kommuner hittills utrett hurudana kunskaper i finska och svenska personalen har. Många kommuner saknar en klar uppfattning om vilka praktiska möjligheter kommunen har att ordna social- och hälsovårdstjänster på såväl finska som svenska.

Läs mera i kapitel fyra i statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen om hur språklagstiftningen har tillämpats inom social- och hälsovården.