Sammandrag av kapitel tre i Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009.

Kommunerna ansvarar för en stor del av den offentliga servicen till invånarna. Följaktligen är det viktigt att de tvåspråkiga kommunerna ser till att de språkliga rättigheterna tillgodoses i servicen.

Skillnaderna i tillgången på service på finska och svenska varierar mellan kommunerna. För det första tycks kommunens storlek inverka på hur väl servicen fungerar. Enligt uppgifter i bland annat utredningen Språkbarometern 2008 och enkäter som justitieministeriet och Institutet för hälsa och välfärd utfört ger små tvåspråkiga kommuner i regel bättre service på både finska och svenska än stora tvåspråkiga kommuner. För det andra spelar minoritetsandelen en stor roll. I kommuner där minoritetens andel är högre än 25 procent är serviceutbudet i allmänhet rätt gott på båda språken. Den svenskspråkiga minoriteten på 26 procent i Vasa är exempelvis relativt nöjd med servicen på svenska, medan missnöjet beträffande svenskspråkig servicen är stort bland de svenskspråkiga i Åbo och i kommunerna i huvudstadsregionen, där den svenskspråkiga minoriteten är under tio procent.

Eftersom servicen i många små tvåspråkiga kommuner för närvarande fungerar rätt väl på både finska och svenska tar många kommuner för givet att de språkliga rättigheterna tillgodoses. Därför har man varken uppgjort språkstrategier eller utrett personalens språkkunskaper och inte heller ordnat språkkurser exempelvis inom social- och hälsovården. Flera stora tvåspråkiga kommuner har däremot ofta ordnat språkkurser och utbildning om språklagstiftningen för personalen. De har också varit mera måna om att uppgöra styrdokument och anvisningar om hur servicen ska ordnas på finska och svenska och om att utvärdera den språkliga servicen inom sin verksamhet. Ansvaret för att servicen även i praktiken fungerar på båda språken är dock ofta oklart och bristen på språkkunnig personal upplevs som det största problemet med tanke på service på särskilt svenska.

Av undersökningar som hänvisas till i Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009 framgår att det i stora kommuner oftare finns tillgång till vissa specialtjänster på båda språken inom social- och hälsovården än i små kommuner. I små kommuner med exempelvis få barnskyddsärenden eller litet behov av mentalvårdstjänster händer det att dessa tjänster överhuvudtaget inte finns. Kommunerna strävar efter att ordna dessa tjänster men i jämförelse med en stor kommun där servicen fungerar på båda språken kan väntetiden bli lång och avståndet till tjänsten stort.

På grund av kommun- och strukturreformen kommer många kommuner att sammanslås till storkommuner. De språkliga minoriteterna, särskilt de svenskspråkiga, har delvis förhållit sig skeptiska till reformen då det gäller upprätthållandet av servicenivån på det egna språket i framtiden. Hela 56 procent av de svenskspråkiga och 27 procent av de finskspråkiga som är i minoritet i kommunen tror att nya storkommuner leder till att servicen på eget språk kommer att bli sämre.

Läs mera om medborgarnas och myndigheternas syn på hur de språkliga rättigheterna tillgodoses i kapitel tre i statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen.