Sammandrag av kapitel tre och åtta i Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009.

Hos myndigheterna anses språkkunskaper i allmänhet inte utgöra sådan yrkeskunskap, som det inte går att avstå ifrån, vilket i praktiken innebär att anställda inom den offentliga sektorn som borde kunna både finska och svenska inte har tillräckliga kunskaper i det andra språket, oftast gäller detta svenska, för att kunna ge tillräckligt god service.

Det framgår också av statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009 att krav beträffande språkkunskap ofta fastställs i ett sent skede av rekryteringen i kommunerna, ibland först i resultat- och utvecklingssamtal, då personen redan har anställts. Då yrkeskunskap ofta anses väga tyngre än språkkunskaper, bestäms kraven ibland helt enkelt enligt den anställdas språkkunskaper. Så sker ofta exempelvis inom social- och hälsovården trots att det finns formella krav på språkkunskaper.

I praktiken leder bristen på språkkunnig personal ofta till att ansvaret för den svenskspråkiga servicen inom förvaltningen ligger hos de tjänstemän, som har svenska som modersmål, oberoende av deras sakkunskap. Sålunda kan telefonsamtal förenas slumpmässigt till exempelvis översättare eller informatörer för att de kan språk och för att de vanligtvis gör sitt bästa för att hjälpa. Trots detta kan det eventuellt hända att personen, för att han eller hon inte kan kommunicera med den sakkunniga tjänstemannen, måste nöja sig med knapphändigare information än den som har möjlighet att direkt tala med den sakkunniga.

Ibland kan dock språkkunskaper gå före sakkunskap. I statliga arbetsgrupper används vanligtvis endast finska, vilket har bidragit till att personer med dåliga kunskaper i finska vanligtvis inte väljs till medlemmar, trots eventuell sakkunskap och trots rätten att använda svenska i statliga kommittéer och arbetsgrupper.

Enligt uppgifter i statsrådets berättelse beaktar myndigheterna personalens språkkunskaper på olika sätt. De flesta ministerier och flera tvåspråkiga kommuner har visserligen utrett personalens språkkunskaper under de senaste åren men personalens språkkunskaper inom exempelvis social- och hälsovården tas ändå oftare som givet. Inom ministerierna hör språkkunskaper till så kallad allmän kompetens. I praktiken förväntas alltid utmärkta kunskaper i finska medan goda kunskaper i svenska förväntas bara av enstaka tjänstemän.

Statsrådets förslag till åtgärder i personalpolitiken i berättelsen om tillämpningen av språklagstiftningen 2009:

• reda ut vilka språkkunskaper som behövs i olika uppgifter och klarlägga detta i personalens arbetsbeskrivningar.
• Meddela i tjänsteannonserna om behörighetsvillkor som gäller språk och om språkkunskaper som räknas som merit med hjälp av justitieministeriets rekommendation.
• utveckla modeller för förfarandet vid anställning så att man vid rekrytering av personal förvissar sig om tillräckliga språkkunskaper.
• sörja för upprätthållandet av personalens språkkunskaper genom tillräcklig språkundervisning och genom att hänvisa till undervisningen sådana personer som behöver det.
• vid kartläggning av personalens kunskaper utreda sin förmåga att säkerställa de språkliga rättigheterna.

Läs mera om personalens språkkunskaper i kapitel tre och fyra samt om statsrådets åtgärdsförslag i kapitel åtta i statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen.