Sammandrag av kapitel tre och åtta i Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009.

Statsrådet föreslog redan i sin berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen år 2006 att myndigheterna ska inkludera förverkligande av språkliga rättigheter i styrdokument och beslut samt utveckla metoder att övervaka och utvärdera genomförandet av språklagstiftningen i verksamheten. Enligt de uppgifter som justitieministeriet insamlat i beredningen av statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009 är såväl planering, övervakning och utvärdering av språklagstiftningen dock fortfarande sällsynt hos myndigheterna.

För närvarande planerar myndigheterna sin verksamhet i regel på majoritetens språk i ämbetsdistriktet, oftast på finska. Ministerierna omnämner inte heller särskilt i sina styrdokument skyldigheten att ordna sin verksamhet på två språk. Ett separat omnämnande anses inte vara nödvändigt eftersom lagstiftningen förpliktar myndigheterna och tvåspråkigheten anses vara en självklarhet. Situationen i kommunerna är liknande som hos ministerierna. Endast några få kommuner har gjort separata styrdokument för hela kommunförvaltningen om hur kommunen ska ordna service på finska och svenska.

Myndigheternas övervakar i allmänhet inte särskilt tillämpningen av språklagstiftningen. Statsrådet har föreslagit att myndigheterna för att organiserar servicen på finska och svenska tillsätter permanenta arbetsgrupper, vilkas uppgifter och rapporteringsskyldighet är klart definierade. Tillsvidare har sådana organ emellertid inte grundats. Över lag har varken övervakning eller utvärdering av hur språklagstiftningen tillämpas ännu organiserats särskilt väl vid myndigheterna, även om flera större tvåspråkiga kommuner har gjort det.

Enligt statsrådets berättelse 2009 litar ledningen vid såväl statens centralförvaltning som den underlydande förvaltningen på att de språkliga rättigheterna tillgodoses utan övervakning eller särskilda anvisningar. Samtidigt tycks lokal- och regionalförvaltning dock ofta vänta noggranna anvisningar från centralförvaltningen om skyldigheterna att ge service på finska och svenska. Även i många tvåspråkiga kommuner och kommunförbund saknar de anställda närmare anvisningar.

Hos många myndigheter anses avsaknaden av klagomål från medborgare vara ett tecken på att servicen fungerar på finska och svenska. Kundrespons är emellertid en osäker signal på hur myndigheterna sköter sina skyldigheter eftersom medborgarna inte närmelsevis alltid klagar ens då det finns skäl till det.

Statsrådets förslag till åtgärder åt myndigheterna i berättelsen om tillämpningen av språklagstiftningen 2009:

• inkludera förverkligande av språkliga rättigheter i styrdokument, långtidsplanering och beslut samt i separata språkplaner.
• bedöma olika alternativ när service planeras och ordnas och välja lösningar som ger det bästa resultatet med tanke på förverkligandet av språkliga rättigheter.
• reda ut vid beslut, hur dessa främjar användningen av båda nationalspråken i enlighet med språklagen.
• utveckla metoder att övervaka genomförandet av språklagstiftningen på det egna verksamhetsområdet, inklusive den underlydande förvaltningen och exempelvis att tillsätta särskilda arbetsgrupper för ändamålet.
• utveckla utvärderingsmetoder för att reda ut, hur nationalspråken tas i betraktande exempelvis i kundservicen och personalpolitiken.
• utveckla system för kundrespons som tryggar att medborgarna utan möda kan meddela myndigheterna om eventuella brister i genomförandet av språklagstiftningen, och att responsen på vederbörligt sätt kommer till ledningens kännedom.
• utveckla uppföljningsinstrument för att reda ut, hur kunderna upplever att servicen på nationalspråken förverkligas.

Läs mera om myndigheternas planering, övervakning och utvärdering samt om slutsatserna beträffande uppföljningsperioden 2006-2009 i kapitel tre och åtta i statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen.