Justitieministeriet - Oikeusministeriö

HELA BROSCHYREN KAN SKRIVAS UT VIA LÄNKEN OVAN TILL HÖGER. 

Vad är en förvaltningsdomstol?

Domstolarna i Finland är indelade i två huvudlinjer: allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar. Till förvaltningsdomstolarna räknas högsta förvaltningsdomstolen och de åtta förvaltningsdomstolarna. Dessa är uppkallade efter de orter på vilka de är belägna: Helsingfors, Tavastehus, Kouvola, Kuopio, Uleåborgs, Rovaniemi, Åbo och Vasa förvaltningsdomstolar. Åland har sin egen förvaltningsdomstol.

Varje förvaltningsdomstol behandlar förvaltningsprocessärenden inom ett eller flera landskap. Rättsbehandlingen av vissa grupper av ärenden har dock koncentrerats till en och samma förvaltningsdomstol. Till exempel ärenden som gäller mervärdesskatt och asylsökande behandlas i Helsingfors förvaltningsdomstol medan Vasa förvaltningsdomstol har hand om ärenden enligt miljövårdslagen och vattenlagen.

Förvaltningsdomstolen behandlar enskilda personers och samfunds besvär över myndigheternas beslut i förvaltningsärenden. Besvären kan gälla till exempel:

• skatteärenden,
• beslut som gäller social- och hälsovården, såsom utkomststöd, stöd för handikappade, barnskydd samt mentalvårdsfrågor,
• miljö-, byggnads- och markanvändningsärenden, såsom beslut i samband med miljötillstånd och byggnadslov,
• ärenden som hör till kommunernas självstyrelse,
• myndighetsbeslut i samband med näringsidkande,
• olika avgifter som myndigheterna fastställt, såsom parkeringsböter, kontrollavgifter i kollektivtrafiken och avfallsavgifter.

I många fall kan besvären riktas direkt till förvaltningsdomstolen. Men i skatteärenden, kommunala ärenden och många socialärenden måste den som är missnöjd med myndighetens avgörande först söka rättelse av beslutet hos myndigheten i fråga, för bara ett beslut i rättelseförfarande kan överklagas till förvaltningsdomstolen.

Lagen om förvaltningsdomstolarna (430/1999) och förvaltningsprocesslagen (586/1996) finns på Internet i statens författningsdatabank på adressen http://www.finlex.fi

Uppdaterad 30.9.2005
Justitieministeriet

Inom förvaltningen gäller allmän besvärsrätt. Ett myndighetsbeslut genom vilket ett ärende avgörs slutgiltigt får i allmänhet alltid överklagas. Om beslutet kan överklagas måste myndigheten till beslutet foga en besvärsanvisning, där det berättas inom vilken tid och hos vilken myndighet besvären skall anföras. Om man har följt anvisningen anses besvären alltid vara anförda på korrekt sätt.

Om myndigheten inte har fogat någon besvärsanvisning till sitt beslut är det värt att fråga myndigheten om orsaken till detta.

I besvärsskriften skall man meddela förvaltningsdomstolen följande:

• till vilka delar man önskar få beslutet ändrat (helt eller delvis),
• vilken ändring som borde göras,

• på vilka grunder ändring söks.

Besvärsskriften bör sammanställas med omsorg. Innehållet kan bli avgörande för i vilken omfattning ärendet behandlas i förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen kan vanligen inte undersöka saken i större omfattning än vad som krävs i besvärsskriften. Om kraven och grunderna för dem anges klart och tydligt kan domstolen lättare och snabbare behandla besvären och nå ett riktigt slutresultat.

När en besvärsskrift har kommit till förvaltningsdomstolen, inhämtar domstolen ett utlåtande om saken av den myndighet som har fattat beslutet. Den skaffar också fram de handlingar som ligger till grund för beslutet. Förvaltningsdomstolen kan be parterna om ytterligare utredningar i ärendet. Den kan också på eget initiativ skaffa behövliga tilläggsutredningar.

Som följande steg ber förvaltningsdomstolen ändringssökanden om en förklaring med anledning av utlåtandena och utredningarna.

Största delen av de besvär som anförs hos förvaltningsdomstolen avgörs på basis av det skriftliga materialet utan att parterna hörs muntligt, ibland hålls också muntliga förhandling.

Antingen ändringssökanden eller motparten kan be förvaltningsdomstolen ordna muntlig förhandling när besvären undersöks. I begäran skall motiveras varför en skriftlig behandling är otillräcklig och vilka utredningar som kommer att läggas fram vid den muntliga förhandlingen.

Förvaltningsdomstolen måste i allmänhet ordna muntlig förhandling om en part begär det. Muntlig förhandling behöver dock inte hållas, om det krav som anförs i besvären lämnas utan prövning eller genast förkastas. Muntlig förhandling behöver inte heller hållas om den är uppenbart onödig.

Vid muntlig förhandling lägger i allmänhet parterna och myndigheterna först för domstolens ledamöter fram sin uppfattning om det beslut som överklagas och de besvär genom vilka ändring söks. Domstolens ledamöter kan då ställa frågor. Därefter hörs vanligen vittnen som parterna eller domstolen själv har kallat in.

Förvaltningsdomstolen kallar in de vittnen som ändringssökanden, någon annan enskild part eller myndigheten har namngivit, om dessa begär att domstolen skall kalla in vittnena. Också om man inte begär hjälp med att kalla in vittnen, är det skäl att på förhand meddela domstolen vilka vittnen som är på väg till den muntliga förhandlingen.

Vid den muntliga förhandlingen kan avgöranden i saken göras, men själva huvudfrågan kan inte avgöras direkt efter den muntliga förhandlingen. Vanligen skjuts avgörandet upp till domstolens sammanträde där allmänheten inte kan vara närvarande.

En muntlig förhandling åsidosätter inte det skriftliga rättegångsmaterialet utan kompletterar det. Därför behöver där inte på nytt behandlas annat material än sådant om vilket man är oenig eller om vilket man vill lägga fram en närmare utredning.

Förvaltningsdomstolen kan begränsa den muntliga förhandlingen till exempel så att bara en del av ärendet behandlas.

Förvaltningsdomstolen förrättar också syn, dvs. gör besök på ort och ställe för att se på det föremål eller den plats som rättegången gäller. Syn förrättas särskilt i byggnads- och miljöärenden.

När förvaltningsdomstolen har allt det material den behöver i ärendet fattar den sitt beslut. Beslutet sänds till parterna per post. I brådskande ärenden kan de också underrättas på annat sätt.

I beslutet deltar minst tre domare. Beslutet fattas utgående från fördragandens förslag. I ärenden som gäller mentalvård, barnskydd, utvecklingsstörda, missbrukarvård och smittsamma sjukdomar deltar två domare och en sakkunnigledamot. I behandlingen av ärenden enligt vattenlagen och miljöskyddslagen deltar en eller flera domare som är sakkunniga i teknik eller naturvetenskaper.

Förvaltningsdomstolens beslut kan i allmänhet överklagas till högsta förvaltningsdomstolen. Men t.ex. i skatteärenden får förvaltningsdomstolens beslut överklagas bara om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Bara i några få kategorier av ärenden är det helt förbjudet att överklaga förvaltningsdomstolens beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen är den förvaltningsdomstol som i sista hand avgör om förvaltningsbesluten är lagenliga och rättvisa.

Förvaltningsdomstolen ger en besvärsanvisning tillsammans med sina beslut.

Om ändringssökanden förlorar målet, kan han bli tvungen att ersätta motpartens rättegångskostnader, om motparten är en privatperson. Kostnaderna skall ersättas, om det är oskäligt att motparten skall stå för dem. Att man förlorar målet leder således inte automatiskt till att man måste ersätta den andra partens kostnader.

Endast i undantagsfall blir ändringssökanden tvungen att ersätta motpartens kostnader om denna är ett offentligt samfund - det sker närmast i sådana fall som av domstolen betraktas som direkt missbruk av rättsskyddsmedlen.

Om ändringssökanden vinner målet i förvaltningsdomstolen, kan den myndighet som har utfärdat beslutet bli dömd att ersätta honom för rättegångskostnaderna, även här under förutsättning att det skulle vara oskäligt om ändringssökanden blev tvungen att stå för dem. Dessutom måste det konstateras att rättegången har förorsakats av ett fel som myndigheten har begått. Därför får ändringssökanden inte alltid ersättning för rättegångskostnaderna när han vinner målet.

För att kostnaderna skall ersättas måste ett krav på detta framställas. Kostnaderna kan förordnas bli ersatta helt eller delvis.

Om ändringssökanden förlorar målet i förvaltningsdomstolen måste han bl.a. i kommunalärenden och miljöärenden betala en rättegångsavgift till staten. I vissa grupper av ärenden, t.ex. skatteärenden och de flesta socialärenden, uppbärs dock ingen avgift.

En privatperson kan i allmänhet själv sköta sina angelägenheter hos förvaltningsmyndigheterna utan juridisk hjälp. Men när man överklagar en förvaltningsmyndighets beslut kan det vara motiverat att skaffa juridisk hjälp.

Juridisk hjälp får man hos advokater, de offentliga rättsbiträdena vid statens rättshjälpsbyråer eller andra jurister. Advokaternas och de offentliga rättsbiträdenas verksamhet är övervakad.

Statens rättshjälpsbyrå beslutar på ansökan om rättshjälp som bekostas med offentliga medel.

Att vittna är en medborgerlig plikt: ett vittne måste alltid inställa sig i domstolen om han eller hon inte har laga förfall (t.ex. läkarintyg om sjukdom). Detta skall meddelas domstolen.

Först svär vittnet vittneseden eller avger motsvarande försäkran.

I rätten skall vittnet berätta allt han vet om det ärende som behandlas, om han inte har rätt att tiga eller tystnadsplikt. Han måste tala sanning. Om det kommer fram att ett vittne har ljugit eller förtigit någonting som påverkar saken, blir han åtalad för osann utsaga. Den som gjort sig skyldig till osann utsaga döms i allmänhet till fängelsestraff.

En nära släkting till en part behöver inte vittna mot sin vilja. Men om en nära släkting går med på att vittna, gäller skyldigheten att hålla sig till sanningen också honom.

Vid behov upplyser rättens ordförande vittnet om när han kan vägra att svara på en fråga. Vittnet är t.ex. inte skyldigt att avslöja omständigheter som kunde leda till att åtal väcks mot honom själv eller hans närmaste. Han behöver inte heller avslöja affärs- eller yrkeshemligheter, om inte domstolen särskilt förpliktar honom till det.

Ett vittne har rätt till skälig ersättning för nödvändiga rese- och utkomstkostnader samt för ekonomisk förlust. Vittnesarvode betalas i allmänhet av den enskilda part som har kallat in vittnet eller den myndighet som har fattat det överklagade beslutet. Arvodet till ett vittne som har inkallats av en enskild part kan betalas av statens medel, om det för avgörandet var viktigt att vittnet hördes.

Om vittnet har inkallats av en part som får rättshjälp, betalas vittnesarvodet av statens medel.