Justitieministeriet - Oikeusministeriö

HELA BROSCHYREN KAN SKRIVAS UT VIA LÄNKEN OVAN TILL HÖGER. 

Enligt grundlagen är Finlands nationalspråk finska och svenska. Var och en har rätt att använda dessa språk hos statliga och tvåspråkiga kommunala myndigheter. Detta är en grundläggande rättighet som garanteras i grundlagen.

Språklagen anger hur dessa språkliga rättigheter tillgodoses i praktiken. Syftet med lagen är att se till att både den finsk– och svenskspråkiga befolkningen har möjlighet att leva ett fullödigt liv på sitt eget språk.

I språklagen ingår exakta bestämmelser om rätten att använda finska och svenska hos domstolar, statliga och kommunala myndigheter och andra som sköter offentliga förvaltningsuppgifter.

Språklagen trädde i kraft den 1 januari 2004 och ersatte då den gamla språklagen från 1922. Lagen innebär inga nya språkliga rättigheter utan avsikten med den är att se till att de språkliga rättigheter som i grundlagen garanteras både finsk- och svenskspråkiga tillgodoses i praktiken. Nytt är att myndigheterna självmant skall se till att individens språkliga rättigheter tillgodoses utan att de behöver åberopas särskilt.

Också samernas, romernas och de teckenspråkigas språkliga och kulturella rättigheter tas upp i grundlagen. De tryggas dock genom särskilda bestämmelser. Användningen av samiska hos myndigheter regleras i en egen lag. Bestämmelser om rätten att använda främmande språk och anlita tolk ingår t.ex. i förvaltningslagen och lagarna om rättegång, socialvård och sjuk- och hälsovård.

Språklagen fastställer miniminivån

Språklagen är en allmän lag som fastställer miniminivån för de språkliga rättigheterna. Även speciallagstiftningen utgår från att alla skall ha rätt att använda sitt eget språk, rätt till tolk och rätt att få handlingar översatta. Närmare bestämmelser om t.ex. en patients språkliga rättigheter finns i lagen om patientens ställning och rättigheter.

Myndigheterna får självfallet stå till tjänst med bättre service än vad språklagen kräver. En finskspråkig domstol kan t.ex. ta emot svenska eller engelska handlingar som bevismaterial.

Vilka myndigheter berörs av språklagen?

Språklagen tillämpas på statliga och kommunala myndigheter, självständiga offentligrättsliga inrättningar (såsom Folkpensionsanstalten), riksdagens ämbetsverk (såsom justitieombudsmannens kansli) och republikens presidents kansli. Lagen gäller vidare statens affärsverk, statliga och kommunala bolag samt enskilda som utför offentliga förvaltningsuppgifter. Med myndigheter avses i språklagen också domstolar.

Språklagen gäller inte landskapet Åland, som är enspråkigt svenskt. Självstyrelselagen för Åland (1144/1991) garanterar dock finska medborgare rätt att i egen sak använda finska hos domstolar och statliga myndigheter. Vid behov anlitas tolk.

Språklagen (423/2003) finns på Internet på adressen www.finlex.fi.

Uppdaterad 27.8.2009

Justitieministeriet

En- eller tvåspråkiga kommuner

Kommunen är grundenhet för den språkliga indelningen. Enligt språklagen är kommunerna en- eller tvåspråkiga. Den språkliga indelningen utgår från uppgifterna i befolkningsdatasystemet om kommuninnevånarnas språk och fastställs vart tionde år genom förordning av statsrådet. Varje person kan registrera ett enda språk som sitt modersmål, sitt eget språk.

En kommun är såsom tidigare tvåspråkig om den finsk- eller svenskspråkiga minoriteten utgör minst åtta procent eller minst 3 000 personer. En tvåspråkig kommun får inte förklaras enspråkig om inte minoritetens andel har sjunkit under sex procent.

34 tvåspråkiga kommuner

Statsrådet har fastställt kommunernas nu gällande språkliga indelning för tidsperioden 2003-2012 (1174/2002). Enligt en ändring i förordningen finns det 1.1.2009 19 tvåspråkiga kommuner med finska som majoritetens språk i vårt land och 15 tvåspråkiga kommuner med svenska som majoritetens språk. De svenskspråkiga kommunerna är tre till antalet. Resten av kommunerna är finskspråkiga. Alla de 16 åländska kommunerna är svenskspråkiga.

En formellt enspråkig kommun kan söka status som tvåspråkig på förslag av kommunfullmäktige.

En- eller tvåspråkiga statliga myndigheter

Språklagen definierar även statliga myndigheter som en- eller tvåspråkiga. Enligt språklagen är de statliga centralförvaltningsmyndigheterna (t.ex. ministerierna) alltid tvåspråkiga. Däremot är deras lokal- och regionalförvaltningsenheter enspråkiga om deras ämbetsdistrikt enbart omfattar kommuner med samma språk. Exempelvis Skattestyrelsen är i sin egenskap av centralförvaltningsmyndighet tvåspråkig, medan dess regionala enheter, t.ex. skatteverket i Kuopio (Savo-Karjalan verovirasto) är enspråkigt finskt och Sydvästra Finlands skatteverk tvåspråkigt.

Indelningen i en- och tvåspråkiga myndigheter påverkar både individens språkliga rättigheter och myndigheternas språkliga skyldigheter. En tvåspråkig myndighets skyldighet att ge service på båda språken är mera omfattande än en enspråkig myndighetes.

Myndigheterna är skyldiga att tillgodose de språkliga rättigheterna

De statliga myndigheterna är alltid skyldiga att använda både finska och svenska i sin verksamhet.

De tvåspråkiga statliga myndigheterna skall betjäna allmänheten på finska och svenska. De skall också utåt visa detta, bl.a. genom skyltar, blanketter och broschyrer på båda språken. Det skall vara så lätt som möjligt för klienterna att få reda på var de kan få service på sitt eget språk.

Kvaliteten på servicen får inte vara beroende av vilket språk, finska eller svenska, klienten använder. Myndigheten kan vid behov fråga vilket språk klienten önskar använda.

Också en enspråkig statlig myndighet skall ge service på båda språken. Den får dock anlita tolk eller översättningshjälp om den inte har beredskap att betjäna klienterna på deras språk. Den skall då självmant se till att en tolk tillkallas.

Tvåspråkiga kommuner har samma skyldigheter som tvåspråkiga statliga myndigheter. Enspråkiga kommuner använder sitt eget språk.

Smidig service på båda språken

Att myndigheternas verksamhet skall vara tvåspråkig innebär dock inte att alla anställda skall behärska båda språken. Myndigheterna skall lägga upp sin verksamhet så att språkkunskaper finns där de faktiskt behövs och klienterna lätt kan finna ut var de får service få sitt eget språk.

Detta kan i praktiken göras på många olika sätt beroende på myndighetens uppgiftsområde. Om det t.ex. finns flera serviceställen kan service ges på olika språk på olika ställen. Arbetspassen eller arbetsfördelningen kan organiseras så att någon som behärskar båda språken alltid är tillgänglig. En enspråkig statlig regionalenhet kan per telefon kontakta en sådan enhet inom centralmyndigheten som har tillräckliga språkkunskaper. Också finsk- och svenskspråkiga blanketter på Internet och myndigheternas intranet med ifyllnadsinstruktioner och andra uppgifter på båda språken underlättar verksamheten.

Information både på finska och svenska

Myndigheterna ger ut stora mängder av allmän information om människornas rättigheter och skyldigheter. En enspråkig myndighet informerar på ämbetsdistriktets språk. Däremot skall tvåspråkiga myndigheter använda både finska och svenska i all sin information till allmänheten. Informationen behöver inte nödvändigtvis vara lika omfattande på båda språken men båda språkgruppernas informationsbehov skall alltid beaktas.

Huvudsaken är att det viktigaste innehållet i informationen finns att tillgå på båda språken. Informationen kan t.ex. vara mera kortfattad på det ena språket eller ges i en annan form, t.ex. i en annan slags broschyr. Informationen måste dock under alla omständigheter ange vad saken gäller och hur den som kan lämna närmare upplysningar kan kontaktas.

Exempelvis uppgifter och anvisningar om hur ett ärende kan väckas eller en förmån sökas skall tillhandahållas på båda språken. Likaså skall kontaktinformation för myndigheterna och andra grundläggande uppgifter om deras verksamhet samt olika slag av meddelanden och kungörelser finnas på båda språken.

Vid olyckor och nödsituationer eller i andra exceptionella situationer svarar vart och ett ministerium för att information av väsentlig betydelse för individens liv, hälsa och säkerhet samt för egendom och miljö ges på både finska och svenska i hela landet oberoende av kommunens eller regionens språk.

Språklagen gäller också affärsverk och vissa bolag

Skyldigheten att tillhandahålla språklig service gäller med vissa begränsningar både statliga affärsverk och sådana tjänsteproducerande bolag där staten eller kommunerna har bestämmanderätt. Det viktigaste när det gäller servicen och informationen till allmänheten är då att var och en ges basservice på sitt eget språk.

För klienterna viktig information, såsom avtalsvillkor, prisuppgifter och tidtabeller, skall ges på båda språken. På en tvåspråkig ort skall man t.ex. kunna teckna elavtal på sitt eget språk. I en enspråkig kommun behöver service inte ges i lika stor omfattning på båda språken som i en tvåspråkig kommun.

När offentliga förvaltningsuppgifter överförs på andra än myndigheter skall man försäkra sig om att den servicenivå som språklagen förutsätter upprätthålls. Om t.ex. en kommun överför offentliga uppgifter på ett privat företag, skall kommunen se till att den som tar emot uppgifterna förbinder sig att ge klienterna den språkliga service som de har rätt till.

Rätt att använda finska eller svenska hos myndigheterna

Var och en har rätt att använda finska eller svenska hos både statliga och kommunala myndigheter. Denna rätt är inte beroende av klientens eget språk, utan klienten kan välja vilketdera språket han eller hon vill använda. Rätten att använda finska eller svenska förutsätter inte något pågående ärende utan samma rätt gäller också då någon vill be om råd eller utredning i allmänhet.

Individens språkliga rättigheter är inte heller beroende av hemkommunens språk. Den som bor i en enspråkig kommun har alltid rätt att hos tvåspråkiga myndigheter använda finska eller svenska enligt eget val.

En enspråkig kommunal myndighet använder kommunens språk, om inte speciallagstiftningen föreskriver något annat. En kommunal myndighet kan dock på klientens begäran använda det andra språket om den har tillräckliga kunskaper i det. I vissa ärenden som gäller individens grundläggande rättigheter, t.ex. frågor i anslutning till omhändertagande av barn, har den berörda parten rätt att oberoende av kommunens språk använda sitt eget språk, vid behov med hjälp av en tolk. Däremot sköts vanliga förvaltningsärenden, såsom ansökningar om byggnadstillstånd, på kommunens språk.

Rätten att använda finska eller svenska är oberoende av medborgarskap. T.ex. en svensk medborgare med finska eller svenska som modersmål har rätt att vid kontakt med myndigheterna använda finska eller svenska på samma sätt som en finsk medborgare.

Byte av språk under pågående handläggning av ett ärende är inte tillåtet. Om exempelvis en svenskspråkig har inlett sina kontakter med myndigheterna på finska får han inte senare kräva service eller handlingar i samma ärende på svenska, om det inte finns grundad anledning att byta språk.

Rätt att använda finska eller svenska hos myndigheterna

Den som vid en rättegång hörs t.ex. som vittne har alltid rätt att använda finska eller svenska. Om han vill kan han använda det språk som inte är hans modersmål.

Domstolen är skyldig att ta reda på vilketdera språket den som skall höras vill använda. Domstolen skall även se till att det språk som valts också används i praktiken. T.ex. frågor och andra yttranden skall vid behov tolkas eller översättas.

Också bolag och föreningar har språkliga rättigheter

Juridiska personer, bl.a. bolag och registrerade föreningar, har i tillämpliga delar samma rätt som enskilda personer att använda sitt eget språk hos myndigheterna. Det språk på vilket en juridisk person sätter upp sina protokoll anses vara dess eget språk.

Om en juridisk person är registrerad som både finsk- och svenskspråkig är den dock som svarande i en domstol tvungen att använda det språk på vilket käranden har anhängiggjort ärendet.

Handläggningsspråket i olika situationer

I språklagen ingår detaljerade bestämmelser om hur handläggningsspråket bestäms i förvaltningsärenden, förvaltningsprocess, tvistemål och ansökningsärenden samt vid ändringssökande.

Förvaltningsärenden är t.ex. handläggning av ansökningar om studiestöd eller annat understöd eller pension och tillståndsärenden som gäller markanvändning och planläggningsärenden. Med förvaltningsprocess avses t.ex. ärenden som handläggs i en förvaltningsdomstol eller i försäkringsdomstolen. Exempel på ansökningsärenden är skilsmässor, lagfarter och besöksförbud, som handläggs vid tingsrätterna.

Ett enda handläggningsspråk bestäms för varje ärende. Så är också fallet när parterna i ärendet talar olika språk. Under handläggningen kan dock båda språken användas, eftersom var och en har rätt att oberoende av handläggningsspråk använda finska eller svenska och bli hörd på någotdera språket. Detta gäller även rätten att söka ändring.

Handläggning och beslut på samma språk

Med handläggningsspråk avses det språk, finska eller svenska, på vilket en myndighet handlägger ett ärende när parten är närvarande och på vilket den utfärdar sitt beslut. Handlingarna i anslutning till beredningen och handläggningen av ärendet kan däremot vara delvis på finska och delvis på svenska.

Huvudregeln är att tvåspråkiga myndigheter använder partens språk som handläggningsspråk. Om parterna använder olika språk, beslutar myndigheten vilketdera språk ur bådas synvinkel passar bäst som handläggningsspråk. En tvåspråkig myndighet skall handlägga ett ärende på finska eller svenska utan hjälp av utomstående tolk.

En enspråkig myndighet använder ämbetsdistriktets språk som handläggningsspråk. Den kan dock avvika från detta om den anser att det vore fördelaktigare för parten att använda det andra språket och om den behärskar språket tillräckligt väl.

När handläggningsspråket bestäms skall parternas språk vara avgörande, inte rättegångsbiträdenas eller andra biträdens språk. Myndigheternas fördel, t.ex. domarnas språkkunskaper, får inte påverka beslutet.

Rätt till tolkning och översättning

En part vars eget språk är ett annat än handläggningsspråket har i allmänhet rätt till avgiftsfri tolkning och avgiftsfri officiell översättning av beslutet. Med en officiell översättning avses en översättning till finska eller svenska utförd av myndigheten själv eller en auktoriserad översättare.

Tolkningen kan antingen utföras av myndigheten själv – t.ex. domaren kan fungera som tolk – eller av en tolk som kallats in och betalats av myndigheten.

Tvistemål och ansökningsärenden som handläggs i domstol utgör ett undantag från regler beträffande avgiftsfri tolkning och översättning. Där är det i allmänhet den part som vill ha tolkning och översättning som ser till att sådan ordnas. Detta därför att tvister mellan enskilda vanligtvis avgörs på deras egen bekostnad även om saken förs till domstol. Domstolen beslutar vilkendera parten som skall stå för rättegångskostnaderna och tolknings- och översättningskostnaderna som ingår i dem.

I brev och meddelanden skall mottagarens språk användas

Statliga myndigheter och myndigheter i tvåspråkiga kommuner skall i sina brev till parterna använda mottagarens språk om de vet vilket det är eller kan ta reda på det utan oskäliga svårigheter. Myndigheterna kan t.ex. känna till mottagarens språk till följd av tidigare kontakter. I många fall kan myndigheterna kontrollera saken i befolkningsregistret samt i handelsregistret ifråga om företag.

Om det inte går att få reda på vilket mottagarens språk är, skall myndigheten skicka meddelanden och andra skrivelser, t.ex. blanketter, både på finska och svenska.

Språklagen innehåller även bestämmelser om statliga myndigheters arbetsspråk. En statlig myndighet använder i allmänhet majoritetsspråket i ämbetsdistriktet som arbetsspråk. I korrespondensen mellan statliga myndigheter används huvudsakligen finska, om inte t.ex. den mottagande eller sändande myndigheten är enspråkigt svensk. Lagen tillåter flexibilitet; svenska eller t.o.m. främmande språk kan användas om situationen kräver det. I internationella kontakter kan t.ex. användas engelska.

Statliga myndigheter skall i sina brev till kommunerna använda kommunens språk eller, om kommunen är tvåspråkig, majoritetens språk. Också båda språken kan användas.

I lagstiftningen och lagberedningen används finska och svenska

Enligt grundlagen stiftas och publiceras lagarna på finska och svenska. Språklagen preciserar att också förordningar och myndighetsföreskrifter publiceras på båda nationalspråken.

Kommittéers, kommissioners och arbetsgruppers betänkanden i anslutning till lagberedningen publiceras vanligtvis på finska. I publikationen skall dock finnas ett referat av det viktigaste innehållet på svenska. Också de föreslagna lag- och förordningstexterna skall redan i beredningsskedet alltid publiceras i sin helhet på finska och svenska.

Om förslagen i ett betänkande är av stor betydelse för den svenskspråkiga befolkningen skall betänkandet publiceras i sin helhet också på svenska.

Om betänkandet framför allt är viktigt för den svenskspråkiga befolkningen eller landskapet Åland kan det publiceras på svenska med ett referat och lagförslaget på finska.

Tvåspråkigheten synlig också i praktiken

Språklagen syftar särskilt till synligare tvåspråkighet i vardagslivet. I språklagen ingår grundläggande bestämmelser om språket på skyltar och trafikmärken och i ortnamn samt om språket i informationen som ges om konsumtionsnyttigheter.

Skyltar, trafikmärken och andra liknande anslag som myndigheterna sätter upp i tvåspråkiga kommuner skall finnas på finska och svenska. Också en tvåspråkig myndighet i en enspråkig kommun skall använda båda språken när han sätter upp sådana. Detta gäller t.ex. länsstyrelsen i Södra Finlands län, som är belägen i Tavastehus.

Närmare bestämmelser om språket på trafikmärken och andra trafikanordningar finns i vägtrafiklagstiftningen.

I tvåspråkiga kommuner skall varudeklarationer, bruksanvisningar och varningstexter på konsumtionsnyttigheter finnas åtminstone på finska och svenska. I förpackningstexten skall finska och svenska behandlas likvärdigt. T.ex. produktnamnet skall anges med lika stora bokstäver på båda språken. Närmare bestämmelser om saken ingår i konsumentskyddslagstiftningen.

Reviderade bestämmelser om behörighetsvillkoren gällande språkkunskaper

Även lagen angående den språkkunskap, som fordras av statstjänsteman förnyades från början av 2004. Lagen om den språkkunskap som krävs av offentligt anställda, språkkunskapslagen, gäller både statsanställda och kommunalt anställda, också personal anställd för viss tid och personal i arbetsavtalsförhållande.

Språklagen förutsätter inte att språkkraven för tjänstemän utvidgas till att gälla flera tjänsteuppgifter än för närvarande. Däremot skall befattningsbeskrivningarna och befattningsinnehållet ses över och språkkraven fastställas. Språkkunnig personal skall finnas där språkkunskaper behövs i praktiken.

Enligt den nya språkkunskapslagen skall myndigheterna, när de anställer personal, beakta vilka språkkunskaper arbetsuppgifterna faktiskt kräver. Behörighetsvillkoren när det gäller språkkunskaper skall anges i anställningsannonsen. Myndigheterna skall kontrollera de sökandes språkkunskaper med hjälp av de språkintyg de visar upp och dessutom genom anställningsintervjuer försäkra sig om att språkkunskaperna faktiskt är tillräckliga. Myndigheterna skall även se till att personalens språkkunskaper upprätthålls bl.a. genom utbildning.

Behörighetsvillkor som gäller språkkunskaper för statsanställda kan fastställas endast genom lag eller förordning. Om uppgiften innebär betydande utövning av offentlig makt skall särskilda behörighetsvillkor gällande kunskaper i finska och svenska fastställas.

Lagen om den språkkunskap som krävs av offentligt anställda (424/2003) och statsrådets förordning om bedömning av kunskaper i finska och svenska inom statsförvaltningen (481/2003) finns på Internet på adressen www.finlex.fi. I förordningen ingår bl.a. bestämmelser om hur språkkunskaper visas i samband med studier eller genom språkexamina. Utbildningsstyrelsen lämnar ytterligare upplysningar om statens språkexamina.

Uppföljning av hur de språkliga rättigheterna tillgodoses

Varje myndighet svarar för att språklagen iakttas inom sitt verksamhetsområde. Justitieministeriet har till uppgift att följa upp verkställigheten och tillämpningen av lagen.

Ministeriet kan utfärda rekommendationer rörande tillämpningen av språklagen och ta initiativ till korrigering av missförhållanden. Ministeriet har dock inte rätt att avgöra frågor som gäller tolkningen av lagen i enskilda fall.

I fortsättningen lämnar statsrådet varje valperiod en berättelse om hur de språkliga rättigheterna har tillgodosetts till riksdagen. Utöver finska och svenska tar berättelsen upp åtminstone samiska, romani och teckenspråk, som alla nämns i grundlagen. Vid behov tas även andra språk upp i berättelsen.

Justitiekanslern vid statsrådet och riksdagens justitieombudsman övervakar iakttagandet av språklagen och lagstiftningen i anslutning till den på samma sätt som de övervakar tillgodoseendet av de grundlagsfästa grundläggande rättigheterna.

Språklagen innehåller inga bestämmelser om straff för brott mot lagen. Tjänstemännen handlar dock under tjänsteansvar även när det gäller iakttagandet av bestämmelserna om språkliga rättigheter.