Handläggningsspråket i olika situationer

I språklagen ingår detaljerade bestämmelser om hur handläggningsspråket bestäms i förvaltningsärenden, förvaltningsprocess, tvistemål och ansökningsärenden samt vid ändringssökande.

Förvaltningsärenden är t.ex. handläggning av ansökningar om studiestöd eller annat understöd eller pension och tillståndsärenden som gäller markanvändning och planläggningsärenden. Med förvaltningsprocess avses t.ex. ärenden som handläggs i en förvaltningsdomstol eller i försäkringsdomstolen. Exempel på ansökningsärenden är skilsmässor, lagfarter och besöksförbud, som handläggs vid tingsrätterna.

Ett enda handläggningsspråk bestäms för varje ärende. Så är också fallet när parterna i ärendet talar olika språk. Under handläggningen kan dock båda språken användas, eftersom var och en har rätt att oberoende av handläggningsspråk använda finska eller svenska och bli hörd på någotdera språket. Detta gäller även rätten att söka ändring.

Handläggning och beslut på samma språk

Med handläggningsspråk avses det språk, finska eller svenska, på vilket en myndighet handlägger ett ärende när parten är närvarande och på vilket den utfärdar sitt beslut. Handlingarna i anslutning till beredningen och handläggningen av ärendet kan däremot vara delvis på finska och delvis på svenska.

Huvudregeln är att tvåspråkiga myndigheter använder partens språk som handläggningsspråk. Om parterna använder olika språk, beslutar myndigheten vilketdera språk ur bådas synvinkel passar bäst som handläggningsspråk. En tvåspråkig myndighet skall handlägga ett ärende på finska eller svenska utan hjälp av utomstående tolk.

En enspråkig myndighet använder ämbetsdistriktets språk som handläggningsspråk. Den kan dock avvika från detta om den anser att det vore fördelaktigare för parten att använda det andra språket och om den behärskar språket tillräckligt väl.

När handläggningsspråket bestäms skall parternas språk vara avgörande, inte rättegångsbiträdenas eller andra biträdens språk. Myndigheternas fördel, t.ex. domarnas språkkunskaper, får inte påverka beslutet.

Rätt till tolkning och översättning

En part vars eget språk är ett annat än handläggningsspråket har i allmänhet rätt till avgiftsfri tolkning och avgiftsfri officiell översättning av beslutet. Med en officiell översättning avses en översättning till finska eller svenska utförd av myndigheten själv eller en auktoriserad översättare.

Tolkningen kan antingen utföras av myndigheten själv – t.ex. domaren kan fungera som tolk – eller av en tolk som kallats in och betalats av myndigheten.

Tvistemål och ansökningsärenden som handläggs i domstol utgör ett undantag från regler beträffande avgiftsfri tolkning och översättning. Där är det i allmänhet den part som vill ha tolkning och översättning som ser till att sådan ordnas. Detta därför att tvister mellan enskilda vanligtvis avgörs på deras egen bekostnad även om saken förs till domstol. Domstolen beslutar vilkendera parten som skall stå för rättegångskostnaderna och tolknings- och översättningskostnaderna som ingår i dem.