Vår rättskipningshistoria är en folkväldeshistoria. I forna tider utövades domsrätten av folket som hade samlats till ting. Också den domare som ledde tingen var ursprungligen en folkvald förtroendeman.

Under medeltiden förstärktes kungens makt och domarna blev småningom kungliga tjänstemän. Folkets röst hördes dock fortfarande i lagskipningen. I Kung Kristoffers landslag från 1442 anges att häradens huvudman ska utse 12 frivilliga män bland folket till nämndemän. Adeln, prästerskapet och officerarna dög inte till uppgiften. Rättvisa skipades under bar himmel vid tingsstenarna, där domarna och nämndemännen förrättade förhör och fällde domar inför folkets ögon.

Nämndemännen har genom århundraden varit de som tolkat folkets rättsuppfattning, folksamvetets röst i domstolarna.

Också i dag är det viktigt att nämndemännen deltar i rättskipningen. Flertalet av de ärenden som behandlas i rätten är sådana som direkt berör enskilda medborgare. Genom nämndemännen sprids kännedomen om principerna för rättskipningen och domstolarnas arbetsmetoder.

I tingsrätten deltar nämndemännen i behandlingen av brottmål. Att besluten i just brottmål fattas inte bara av lagfarna domare utan också av lekmän från olika befolkningsgrupper och därigenom eventuellt med olika syn på frågorna är ägnat att öka medborgarnas förtroende för domstolarna.