Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 639/2010 rd undertecknat av riksdagsledamot Kimmo Sasi /saml:

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att säkerställa att livstidsfångar friges först efter att man i tillräcklig utsträckning har blivit säker på att fången inte ska göra sig skyldig till ett nytt brott mot liv eller ett nytt allvarligt brott mot hälsa?

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:
Den genomsnittliga fängelsetiden av dem som dömts till fängelse på livstid är cirka 14 år. Livstidsfångar har gjort sig skyldiga till nya brott efter sin frigivning i mindre mån än fångar i genomsnitt. Av de 52 fångar som har frigetts under åren 1992–2009 har sju återvänt till fängelse. En av dem har dömts för ett brott mot liv. Vid brott mot liv är gärningsmannen vanligen från förut bekant med offret, och merparten av dessa brott har samband med rikligt alkoholbruk av män som står utanför arbetslivet.

Målet för verkställighet av straff är att förhindra brottslighet under strafftiden samt att öka fångarnas beredskap för ett liv utan brott genom att främja deras livshantering och anpassning i samhället. I fängelselagen, som enhälligt antogs i riksdagen år 2005 och trädde i kraft vid ingången av oktober 2006, framhäver man strafftidens planmässighet. En utvärdering av risker och behov görs hos var och en fånge i början av straffperioden. I denna utvärdering ingår också en utredning av anstaltssäkerhet som görs i fängelset. På basis av denna utvärdering utarbetas en plan för strafftiden för varje fånge. Verksamhet som syftar till att minska återfallsrisken tas med i planen. Sådan verksamhet är till exempel studier, sysselsättning, missbruksprogram eller program som ökar kontroll över ilskan och övriga livshanteringsförmågor. Utöver de ovan nämnda är en frigivningsplan också en väsentlig del av planen för strafftiden. En frigivningsplan bereds i samarbete med fångens hemkommun och andra myndigheter, för att den verksamhet som har inletts i fängelset - särskilt missbrukarvård - oavbrutet ska kunna fortsättas även efter frigivningen. Kommunernas färdigheter och bundenhet till detta arbete varierar. En övervakningsplan ska också utarbetas för en fånge som ska ställas under övervakning. Kvaliteten på planer för strafftiden har förbättrats under lagens hela giltighetstid.

Utvärderingsmetoder som hänför sig till fångens beteende och handlingsprogram som minskar återfallsrisken har utvecklats genom att utnyttja internationella forskningsdata. De program som påverkar återfallsbrottslighet och används inom Brottspåföljdsmyndigheten är intensiva och långvariga. De är avsedda för fångar med hög återfallsrisk. Målet är att påverka det att en fånge i stället för sina skadliga tanke- och verksamhetsmodeller kan utveckla sådana modeller som stöder ett liv utan brott. Rehabiliteringen av missbrukare är särskilt central vid programarbetet. Antalet de missbrukartjänster som organiseras av Brottspåföljdsmyndighetens egen personal har ökats med cirka 10 årsverken under åren 2007–2009.

Enligt internationellt vedetagen praxis sker kvalitetssäkringen av handlingsprogrammen genom ett ackrediteringsförfarande dvs. ett förfarande för godkännande. För att komplettera ackrediteringsgruppens arbete tillsatte Brottspåföljdsmyndigheten år 2009 Styrningsgruppen för programarbete med uppgift att bedöma de handlingsprogram som införs inom brottspåföljdsområdet. Gruppen har till uppgift att säkerställa att praxis och förfarandena vid programarbetet är av hög kvalitet och att resurserna allokeras på rätt sätt.

Vid genomförandet av programmen spelar kunnig personal en central roll. Man har under denna regeringsperiod kunnat öka antalet personal i förhållande till antalet fångar i någon mån, vilket har underlättat verksamheten i de fängelser som inte på lång tid har haft tillräckliga resurser.

Det är ett särdrag av det nordiska och finska fängelsesystemet att var och en fånge frigivs i något skede, om fången inte överförs till vård oberoende av hans eller hennes vilja. Vid frigivningen av en livstidsfånge ska man bedöma bland annat om det finns en fara för att fången efter frigivningen kommer att göra sig skyldig till ett brott som grovt kränker någon annans liv, hälsa eller frihet. En fånge som allvarligt äventyrar någon annans hälsa och säkerhet och som har konstaterats vara mentalsjuk kan meddelas beslut om psykiatrisk sjukhusvård oberoende av hans eller hennes vilja i enlighet med villkoren i mentalvårdslagen.

När Helsingfors hovrätt behandlar ett ärende som gäller frigivning, har den till reds Brottspåföljdsmyndighetens utlåtande och de följande dokumenten som tillställs med utlåtandet: ett utlåtande av fängelsets direktör, en utredning av bedömningscentrets direktör, ett utlåtande om uppfyllelse av villkoren för övervakad frihet på prov samt i regel ett utlåtande av en psykolog i de fall där fången har haft en patientrelation med en psykolog. Vid sidan av utlåtandena har hovrätten till reds även en utvärdering av risker och behov, en plan för strafftiden, en frigivningsplan och de uppgifter om fångens fängelsetid som framgår i ett titelblad. Hovrätten kan på sitt eget initiativ fatta beslut om att begära sakkunnigutlåtanden eller andra utredningar.

Med grundliga rättspsykiatriska bedömningar avses sinnesundersökning och farlighetsbedömning. I sinnesundersökningen bedöms tillräkneligheten vid gärningstidpunkten, och bestämmelser om den finns i rättegångsbalken och mentalvårdslagen. Domstolen kan bestämma att sinnestillståndet undersökas. Farlighetsbedömningen har samband med dömande till ett fängelsestraff på viss tid och med beslut om avtjänande av hela strafftiden i fängelse. Innan ett beslut om avtjänande av hela strafftiden i fängelse fattas, ska hovrätten enligt rättegångsbalken begära ett utlåtande där man bedömer om gärningsmannen anses vara synnerligen farlig för någon annans liv och hälsa. Ett utlåtande begärs både vid dömandet och vid frigivningen.

I skriftliga spörsmålet har man framfört att sådana här grundliga rättspsykiatriska bedömningar inte begärs angående livstidsfångar, när beslut av deras frigivning fattas. Användningsområdet för dessa bedömningar bestäms noggrant i lagen. Hovrätten har inte begärt motsvarande sakkunnigutlåtanden för prövningen av frigivning av livstidsfångar.

Det grundläggande problemet med farlighetsbedömningar är att våldsrisker approximativt kan bedömas på gruppnivån, men på individnivån finns det inga tillförlitliga medel för prognostisering av kriminalitet. Ett eventuellt återfall påverkas av utlösande faktorer i livssituationen, brottsskeendet och andra omständigheter på individnivån vid tidpunkten för brottet.

Alla livstidsfångar som friges ställs under övervakning. Efter reformen år 2006 har man kunnat minska återfallsrisken för livstidsfångar också genom att försätta den som friges i övervakad frihet på prov för viss tid före den egentliga villkorliga frigivningen.

Flera lagstiftningsprojekt som hänför sig till minskningen av återfallsrisken är också anhängiga. De mest väsentliga är de projekt som gäller elektronisk övervakning och läkemedelsbehandling för sexualbrottslingar. Man har också fattat ett beslut om att se över fängelselagen, stiftats fem år sedan, och som bäst håller man på att bedöma de ändringar som krävs i lagen. Man håller också på att utreda hur förfarandet vid frigivning av livstidsfångar ska kunna utvecklas bl.a. genom att öka antalet utvärderingar av risker, som görs i fängelset, och genom att effektivera övervakningen av villkorlig frigivning. I samband med revideringen av fängelselagen ska man utreda möjligheter att anknyta till frigivning av livstidsfångar en ännu mer grundlig bedömning av de faktorer som påverkar återfallsrisken. Samtidigt ska man skyndsamt utreda till vilka delar bedömningen kan utvecklas inom ramarna för det nuvarande systemet och till vilka delar den kräver ny lagstiftning eller tilläggsresurser.

Helsingfors den 6 augusti 2010

Justitieminister Tuija Brax