I denhär åldern går åren även annars fort, men de senaste tre och ett halvt åren har nog haft vingar. Program har en början och ett slut och nu har vi ofrånkomligen nått slutet.

Slutrapporten kommer från trycket i april. Den berättar att vi varit med i mångt och mycket. Det är de tiotals personers förtjänst som har varit involverade i demokratiarbetet vid de ministerier som deltagit i programmet.

Varje tankstreck i rapporten återkallar vackra minnen. Nu senast har det känts som skördetid, när programprojekten har hållit sina slutseminarier.

Många gånger har den dominerande känslan varit att nu har detta tåg fått upp farten och det stannar inte mera. Demokratin har under dessa år fått tiotals och åter tiotals fanbärare, nästan som en egen vänkrets.

Mycket beror på vilken ställning demokratin och medborgarinflytandet får i den nya regeringens program och verksamhet.

Vad har vi kvar i handen efter allt detta?

DET ÄR VÄL NOG SÅ att det viktigaste motivet till just programmet för medborgarinflytande var det försämrade valdeltagandet, som börjar vara en skamfläck i nordiskt hänseende. Vi ligger snart 20 procentenheter efter nivån i Danmark.

Resultatet av deltagandet i riksdagsvalet var naturligtvis en besvikelse för programmet, framför allt när justitieministeriet som kronan på verket genomförde en snabb, men energisk och renlärig aktiveringskampanj.

Å andra sidan bekräftar även detta det som jag hela tiden försökt säga. Valdeltagandet är en mätare på nationens sociala tillstånd. Problemen ligger mycket djupare än vad man når med ett kort program eller några aktiveringskampanjer.

I grund och botten är det fråga om hur processen när människorna skall växa till medborgare lyckas. Just därför har vi fäst så stor uppmärksamhet vid medborgarfostran. Det har också visat sig att det blir resultat om man bara vill.

Bland många nödvändiga åtgärder vore det livsviktigt att fortsätta att utveckla en deltagande skolkultur och utbildningen för lärare som kan stöda den.

MEST GRÄMER DET MIG att samhällsaktivitetens utveckling blev på hälft. Vi fick dock till stånd ett principbeslut av regeringen, ett beslut om en delegation och t.ex. ett magistersprogram för experter på samhällsaktivitet i Jyväskylä.

Kanske Jyväskylä universitet kan förstärkas ytterligare med en donationsprofessur. Även yrkeshögskolorna verksamhet tillförs ny effekt i år.

Ändå uppnåddes programmets centrala mål beträffande ett helhetsarrangemang för forskning, utbildning och utveckling i anslutning till det civila samhället bristfälligt. Nu måste vi hoppas att vi skulle få ministrar som förstår denna sak i den nya regeringen.

Och även här är det så att skomakarens ungar är sämst skodda. Jag har länge fått arbeta i olika uppgifter i anslutning till fritt bildningsarbete och organisationers bildningsarbete, som jag älskar. Det innebär många möjligheter att stärka medborgarskapet, men resultaten från programtiden är ganska blygsamma.

Visserligen syns inte alla resultaten ännu, t.ex. att undervisningsförvaltningen har allokerat utvecklingsfinansiering för att stöda ett aktivt medborgarskap och det civila samhällets verksamhet. Nästan lika stolt är jag över Anneliina Törrönens och Anna Kirstinäs rapport om hur det fria bildningsarbetet kan närma sig människor som nu drar sig undan medborgarskapet.

På detta område finns det fortfarande mycket att göra. Kanske får jag själv delta i arbetet.

EN UPPGIFT FÖR POLITIKPROGRAMMEN är att bygga upp samarbete inom förvaltningen. Här upplevde medborgarinflytandet bägge ytterligheterna.

Jag är fortfarande nästan förvånad över hur naturligt och inspirerat samarbetet med olika ministeriers tjänstemän löpte över alla gränser. Tillsammans byggde vi grunden för många av regeringens strategidokument och genomförde sedan besluten.

Det ligger en fara i att räkna upp namn, men jag kan inte låta bli att nämna Anita Lehikoinen, Leena Nousiainen, Armi Mikkola, Kimmo Aaltonen, Tuomas Kurttila, Pirkko Kauppinen och hennes team, Arto Jääskeläinen, Laura Nordenstreng, Katju Holkeri och FM:s hela förvaltningsutvecklingsavdelnings tjänstekvinnokår, Mika Rossi, Inga Nyholm, Sirpa Kekkonen, Riitta Kirjavainen och Kommunförbundets Päivi Kurikka. De utgör alla en värdefull demokratiresurs även i fortsättningen.

Ministergruppen fungerade kanske inte så bra som team som man kunde ha hoppats, men jag kunde ändå alltid lita på ministrarnas stöd. Mitt eget lilla team fungerade som en dröm, och den som upplevt så mycket som jag förstår verkligen att vara tacksam för detta. Justitieministeriet stödde vår verksamhet sakligt och precist. Placeringsministeriets kanslichef hör till programledningens nyckelpersoner och ingen kunde vara bättre än Kirsti Rissanen.

Till dessa delar kan man säga att politikprogramkonceptet fungerar. Men inom programmet hann vi också uppleva hur lätt det är att halka från samarbetskulturen och tillbaka till kampen om guld och ära mellan ministerierna.

Ändå rekommenderar jag utan förbehåll att programledningen fortsätter. Mycket är beroende av att den minister som koordinerar programmet upplever det som en ära att hela programmet och inte bara det egna ministeriet är framgångsrikt.

UNDER DESSA ÅR LÄRDE JAG MIG många intressanta saker. Det kanske tyngsta var att ur nästan alla demokratiindikatorer utläsa att ojämlikheten ökar, även när det gäller medborgarinflytandet.

Jag instämmer helt och hållet med R.D. Putnam när han i slutet av boken Democracies in Flux som han redigerat säger att vi måste se mycket allvarligare på den orättvisa fördelningen av det sociala kapitalet.

Problemet är gemensamt för de industrialiserade länderna, men syns särskilt tydligt i Finland. Det finns egentligen två skiljelinjer när det gäller medborgarskapet.

Den ena gäller dem som är över och under 50 år. Hos oss som socialiserades till medborgare på 70-talet och före det är nyckeltalen för ett aktivt medborgarskap i ordning.

Vi röstar, upprätthåller en rik flora av organisationer, vi arbetar frivilligt, hjälper våra grannar osv. Detta gäller alla finländare, oberoende av utbildning, förmögenhet eller social ställning.

Bilden förändras när vi kommer till de åldersklasser som växt till medborgare efter 70-talet.

Delvis är problemet även här gemensamt för industriländerna med TV:n, flyttningsrörelsen, familjestrukturerna, underhållningskulturen, kommersialismen osv. i bakgrunden. Ändå fortsätter ungdomarna t.ex. i andra nordiska länder att socialiseras till medborgarskap rätt bra, vilket också syns i valdeltagandet.

I Finland råder ett alldeles eget störningstillstånd. Detta är något som vi borde förstå mycket bättre. Medeltalen är här en dålig signal för passiviteten gäller inte alla.

De unga och unga vuxna delas upp i grupper som går i motsatt riktning. Jag har börjat kalla dem det Finland som aktiveras och det Finland som passiviseras.

De unga som aktiveras har mycket att säga och de försöker hitta nya sätt att framföra det på. Just därför är den deltagande demokratin ett centralt utvecklingsobjekt. Det måste öppnas nya påverkningskanaler.

De som passiveras drar sig undan samhällelig aktivitet. Vad har dessa människor för framtid som nu håller på och blir utanför vårt lilla lands demokratiska system?

Den stora utmaningen för den nordiska folkbildningen var att göra "undersåtarna till medborgare" och utrusta alla människor med en aktiv medborgares kunskaper och färdigheter. Detta lyckades också på ett lysande sätt. Utmaningen är åter brännande aktuell.

I SLUTET AV PROGRAMMET SATTE VI stor vikt vid att den erfarenhet och kompetens som byggts upp inom programmet skulle omvandlas till normal förvaltningsverksamhet. I och med denna avgörs programmets slutliga betydelse.

Det ansvarsområde för demokratifrågor som inrättats vid justitieministeriet och ministeriernas fortsatta samarbete har här mycket att bevaka.

Demokratiarbetet borde vara fortlöpande och förnyande. Demokratin har träffande jämförts med en trädgård som hålls i skick endast med flitigt arbete.

Nu kan jag bara önska detta arbete framgång. Håll fanan högt.