Ett lands statsskick bestäms av dess samhällsstruktur och nationens politiska erfarenhet. De är avgörande för de relevanta konfliktdimensionerna, för konfliktens och konkurrensens substans och intensitet och avgränsar alternativen för den statliga strukturen. Som juridiskt och politiskt dokument påverkas grundlagen av lagstiftarnas värderingar, det ideella och teoretiska arv som förs vidare av deras specifika kulturkrets samt av deras maktpolitiska kalkyleringar. Den bär med sig en prägel av de förhållanden som varit rådande när den antogs, och i takt med förändringar i omvärlden uppstår det en spänning mellan den normativa ramen och en politiska verklighet som strävar att spränga ramen.

Med tanke på framväxten av ett jämlikt samhälle och en demokratisk stat har den finländska nationen lyckligtvis alltid haft en relativt enhetlig struktur; det har inte funnits vare sig etniska, kulturella, religiösa eller språkliga motsättningar som skulle ha skapat djupa klyftor i samhället och sådana intressekonflikter som skulle ha upplevts som svårlösta moraliska problem. Konflikterna mellan finsk- och svenskspråkiga var en gång ett sådant problem, men det omformulerades på ett förhållandevis tidigt stadium till ett minoritetsproblem, som fick en lyckad lösning och som därmed politiskt har spelat en ganska underordnad roll under de drygt femtio år som gått sedan dess.

Däremot har klassindelningen på socioekonomiska grunder varit mycket skarp och politiskt betydelsefull i det finländska samhället. I en kritisk fas av den statliga frigörelseprocessen tillspetsades motsättningarna 1918 till den grad att ett inbördeskrig bröt ut, som ledde till uppkomsten av en klassbetingad spricka som löpte genom hela den fackliga, ekonomiska och kulturella sektorn och till att arbetarbefolkningen upprättade sina egna parallella organisationer och institutioner för sin verksamhet. Konflikten accentuerade partibildningens klassbundenhet, även om klasskonstellationens framträdande ställning i politiken också var en konsekvens av de nordiska samhällenas enhetlighet på andra områden. Motsatsförhållandet mellan landsbor och stadsbor och agrarpartiets centrala ställning bidrog i sin tur till att tona ner denna frontindelning och till att förhindra att klasskonflikten tillspetsades i det statliga livet. I takt med de strukturella förändringarna i samhället har den klassbundna politiska beteendemodellen även annars fördunklats sedan 1960-talet. Vid ingången av det tredje årtusendet av vår tideräkning står Finland fram som en starkt konsensuell politisk gemenskap bland staterna i Västeuropa.

Den nordiska självstyrelsemodellen och det nordiska rättsstatsidealet utgör den historiska grund som gjorts sig gällande ända fram till våra dagar. Finländarnas politiska organisering kan spåras till spontant och lokalt uppkomna samhällen, självstyrande socknar, under förhistorisk tid. Härifrån spred sig folkrepresentationen under medeltiden till landskaps- och riksnivå, även om rätten att delta i valet av representanter - med hänsyn till både den yttre och den interna situationen - var starkt begränsad ända fram till början av 1900-talet. Kravet på att lagen skall vara bindande inte bara för medborgarna utan också från den lägsta till den högsta utövaren av offentlig makt fick en särskilt accentuerad betydelse när finländarna under ofärdsåren mot slutet av autonomin (1899-1905) reste sig till försvar för sin egen grundlag och rättsordning mot godtycklig maktutövning utifrån. En stark legalism och respekt för juridiska former har allt sedan denna tid präglat såväl myndigheternas rollval som medborgarnas beteende. I Finland är också grundlagen synlig och skarpt fokuserad: man läser den gärna som den är skriven.

Finland utgjorde under ett sekel, 1809-1917, en autonom stat i det ryska imperiet. Utvecklingen under denna tid innefattade en del motstridiga element. Å ena sidan gjorde stats- och nationsbygget betydande framsteg. Tack vare sitt eget representationsväsen och sin egen centralförvaltning och inom ramen för sitt nedärvda särskilda rättsväsen av svensk modell fick finländarna själva axla en väsentlig del av ansvaret för sina egna angelägenheter på alla förvaltningsnivåer. När landet blev självständigt 1917 var sålunda nästan alla de strukturer som behövs för ett självständigt statligt liv på plats: lokala självstyrande samhällen, en regionalförvaltning, en nationell riksdag, en regering, centrala ämbetsverk, domstolar och partier samt ett medborgarsamhälle med ett allt finmaskigare organisationsnätverk. Det enda som saknades var ett eget statsöverhuvud. Allt sedan mitten av 1800-talet hade också nationens kulturella medvetande snabbt förstärkts i samma västorienterade anda som förut och därmed fanns de attitydmässiga förutsättningarna för ett totalt statligt självstyre i god tid på plats.

Beroendet av det autokratiskt styrda Ryssland ställde svåra hinder i vägen för en demokratisk utveckling. Samtidigt som det fördröjde en översyn av medbestämmandet och de medborgerliga rättigheterna bevarade det sådana auktoritetsstrukturer i nationens politiska kultur som i väsentliga delar byggde dels på en regentdominerad stark individauktoritet, dels på en kollektiv och opersonlig byråkrati. I Finland har genomgripande beslut till förmån för demokratin således fattats under brytningsperioder, då de stora massorna har frigjort sig från sina tidigare band. Detta skedde en gång redan före självständigheten 1906-07, då nationen i en situation som närmade sig en folkresning ersatte ståndsrepresentationen med fyra kamrar med en enkammarlantdag som valdes utifrån allmän och lika rösträtt. Det fanns inte många förebilder för en sådan lösning i den dåtida världen.

(Skribenten, politices doktor Jaakko Nousiainen är professor emeritus i statsvetenskap.)