Grundlagen föreskriver att var och en har rätt att använda sitt eget språk, finska eller svenska, hos myndigheter. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.

Enligt språklagen skall myndigheterna självmant se till att individernas språkliga rättigheter tillgodoses utan att de själva behöver åberopa dem särskilt.

Språklagen är en allmän lag som fastställer miniminivån för rättigheterna. Närmare bestämmelser om de språkliga rättigheterna för t.ex. klienter inom socialvården och för patienter ingår i lagarna om socialvården och sjuk- och hälsovården. I speciallagstiftningen finns också närmare bestämmelser om undervisningsspråket, konsumentskyddet och vägtrafiken.

EN- ELLER TVÅSPRÅKIGA MYNDIGHETER

Språklagen utgår från en indelning av myndigheterna i en- och tvåspråkiga myndigheter. Den språkliga indelningen är av betydelse både för individens språkliga rättigheter och för myndigheternas språkliga skyldigheter. En enspråkig myndighets skyldighet att ge service på både språken är mer begränsad än en tvåspråkig myndighets.

Den språkliga indelningen bygger också i fortsättningen på indelningen i enspråkiga och tvåspråkiga kommuner. Indelningsgrunderna förblir oförändrade. Statsrådet fastställer indelningen vart tionde år utgående från uppgifterna i befolkningsdatasystemet om varje kommuninvånares språk.

Den nu gällande statsrådsförordningen är i kraft fram till 2012. Enligt den finns det 21 tvåspråkiga kommuner med finska som majoritetens språk i vårt land och 23 tvåspråkiga kommuner med svenska som majoritetens språk. De svenskspråkiga kommunerna är tre till antalet. Resten av kommunerna, 399 i dag, är finskspråkiga.

De statliga centrala förvaltningsmyndigheterna är enligt den nya språklagen alltid tvåspråkiga. Däremot är deras regional- och lokalförvaltningsenheter enspråkiga om enbart kommuner med ett och samma språk hör till deras ämbetsområde. T.ex. Skattestyrelsen är i sin egenskap av central förvaltningsmyndighet tvåspråkig, dess regionala enhet Savo-Karjalan verovirasto enspråkigt finsk och Sydvästra Finlands skatteverk tvåspråkigt.

INDIVIDENS SPRÅKLIGA RÄTTIGHETER

I den nya språklagen finns exakta bestämmelser om rätten att använda finska och svenska hos myndigheter och domstolar. Var och en skall ha möjlighet att själva välja om de vill använda finska eller svenska i sina kontakter med myndigheterna.

Också enspråkiga statliga myndigheter skall ge service på båda språken, men de kan använda sig av tolkning eller översättningshjälp om de inte själva har beredskap att betjäna klienterna på deras språk.

Hos en enspråkig kommunal myndighet används det kommunala ämbetsområdets språk, om inte speciallagstiftningen föreskriver något annat. En kommunal myndighet kan dock på begäran använda det andra språket. I vissa ärenden som gäller individens grundläggande rättigheter, som t.ex. omhändertagande av barn, har den berörda parten enligt språklagen dock rätt att oberoende av kommunens språk använda sitt eget språk, vid behov med hjälp av en tolk.

SMIDIG SERVICE PÅ BÅDA SPRÅKEN

Statliga myndigheter och myndigheter i en tvåspråkig kommun är alltså alltid skyldiga att i sin verksamhet använda både finska och svenska.

Tvåspråkig verksamhet innebär dock inte att alla anställda skall behärska båda språken, utan myndigheterna kan i praktiken ordna sin verksamhet på det sätt de anser lämpa sig bäst för deras uppgifter. Om det t.ex. finns flera serviceställen kan servicen ges på olika språk på olika ställen. Frågan kan också lösas smidigt t.ex. genom arbetsskiften eller arbetsfördelning som organiseras så att anställda som behärskar båda språken alltid finns tillgängliga.

Vid behov kan en enspråkig statlig regionalenhet t.ex. per telefon kontakta en enhet inom centralmyndigheten som har tillräckliga språkkunskaper. Också t.ex. blanketter med ifyllnadsanvisningar och andra uppgifter på båda språken på nätet underlättar verksamheten.

Språklagen förutsätter inte att språkkraven för tjänstemän utvidgas till att gälla flera tjänsteuppgifter än för närvarande. Däremot skall språkkunskaperna förbättras hos den personal som är viktig för kundservicen, t.ex. de som utför informations- eller räddningsuppgifter.

INFORMATION BÅDE PÅ FINSKA OCH SVENSKA

Den nya språklagen innehåller många bestämmelser om information. Tvåspråkiga myndigheter, såväl kommunala som statliga, skall använda både finska och svenska i sin information till allmänheten. Informationen behöver dock inte nödvändigtvis vara lika omfattande på båda språken. Huvudsaken är att det viktigaste innehållet i informationen är tillgängligt på båda språken.

Exempelvis uppgifter och anvisningar om hur ett ärende kan väckas eller en förmån sökas skall tillhandahållas på båda språken. Likaså skall kontaktinformation om myndigheterna och andra grundläggande uppgifter om deras verksamhet samt olika slag av meddelanden och kungörelser finnas på båda språken.

Däremot behöver t.ex. material som innehåller forsknings- och undersökningsdata eller någon annan utredning inte nödvändigtvis översättas i sin helhet, utan myndigheten skall avgöra i vilken utsträckning översättning behövs. Båda språkgruppernas informationsbehov skall beaktas.

Författningsförslag och betänkanden skrivs huvudsakligen på finska, men i fortsättningen skall åtminstone ett sammandrag och den föreslagna författningstexten bifogas på svenska. Möteskallelser och protokoll skall i tvåspråkiga fullmäktige skrivas på finska och svenska.

Vid olyckor och nödsituationer eller i andra exceptionella situationer svarar vart och ett ministerium för att information av väsentlig betydelse för individens liv, hälsa och säkerhet samt för egendom och miljö ges på både finska och svenska i hela landet oberoende av kommunens eller områdets språk.

SPRÅKLAGEN GÄLLER OCKSÅ OFFENTLIG SERVICE I FORM AV KÖPTA TJÄNSTER

När statliga affärsverk sköter myndighetsuppgifter tillämpas språklagens bestämmelser om myndigheter på dem.

När offentliga förvaltningsuppgifter överförs på andra än myndigheter skall man försäkra sig om att den servicenivå som språklagen förutsätter upprätthålls. Om t.ex. en kommun överför offentliga uppdrag på ett privat företag, skall kommunen se till att den som tar emot uppdraget förbinder sig att ge den språkliga service som språklagen kräver, om detta inte kan arrangeras på något annat sätt.

MYNDIGHETERNA SKALL TRYGGA DE SPRÅKLIGA RÄTTIGHETERNA

I språklagen ingår detaljerade bestämmelser om hur handläggningsspråket avgörs i förvaltningsärenden, förvaltningsprocesser, brottmål, tvistemål och ansökningsärenden samt i besvärsinstanser.

Varje myndighet är skyldig att övervaka iakttagandet av språklagen inom sitt verksamhetsområde. Justitieministeriet skall följa verkställigheten av lagen.

I fortsättningen lämnar statsrådet varje valperiod en berättelse om hur de språkliga rättigheterna har tillgodosetts till riksdagen. Utöver finska och svenska tar berättelsen upp åtminstone samiska, romani och teckenspråk.

Också lagen om tjänstemännens språkkunskaper revideras i början av nästa år. Den nya lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda gäller både statligt och kommunalt anställda. Enligt lagen skall myndigheterna se till att personalens språkkunskaper upprätthålls, bl.a. genom utbildning. När myndigheterna anställer ny personal skall de försäkra sig om att den som anställs faktiskt har de språkkunskaper arbetsuppgifterna kräver.

Bestämmelser om användning av samiska ingår i en särskild lag som håller på att revideras. Meningen är att lagen skall träda i kraft samtidigt som språklagen, dvs. den 1 januari 2004. Bestämmelser om rätten att använda andra språk hos myndigheter finns i speciallagstiftningen, bl.a. i rättegångsbalken och lagstiftningen om förvaltningsförfarandet samt i lagstiftningen om sjuk- och hälsovården och socialvården.

Ytterligare upplysningar:
specialsakkunnige Sten Palmgren, tfn (09) 1606 7745,
specialsakkunniga Paulina Tallroth, tfn (09) 1606 7726, (på plats 6.6),
lagstiftningsdirektör Matti Niemivuo, tfn (09) 1606 7690 och
lagstiftningsrådet Eero J. Aarnio, tfn (09) 1606 7694
e-post: förnamn.efternamn@om.fi

Regeringens proposition 92/2002 och övriga handlingar i anslutning till riksdagsbehandlingen: www.eduskunta.fi